Det blev en tidig start på söndagsmorgonen och vi hade bett hotellpersonalen att få tidigarelägga frukosten något. Kl 07.30 stängdes nämligen vägen från Riva del Garda till Limone och starten. Vi lyckades iallafall komma iväg i tid och var framme i Limone ungefär två timmar innan start. Vi lämnade in våra klädpåsar och snurrade in oss i varsin värmefilt för att hålla värmen fram till starten kl 09.30. Det verkade vara ett ganska internationellt startfält och vi såg löpare från alla våra grannländer och de flesta andra europeiska länder också. Vi stretchade lite och åt varsin banan- i övrigt inte så mycket uppvärmning utan vi tänkte att vi hinner nog värma upp så småningom under de kommande 42195 metrarna.
Startskottet gick och jag hängde på Henrik- i ett par hundra meter. Sedan fick han klara sig själv, och så även jag. Ett marathon är trots allt något man måste kämpa sig igenom ensam, oavsett hur mycket pepp och yttre uppmuntran man får. Den första milen var riktigt lättsprungen: det sluttade svagt nedåt och benen gick av sig själva. Min plan för dagen var att hålla 6-minutersfart för att komma in under 4:30 och slå mitt gamla rekord. Men den där första milen gick så lätt att jag inte kunde låta bli att snitta 5:30. Jag tänkte att jag kör så här så länge det funkar och saktar in senare.
Från starten i Limone sprang vi på bilvägen längs med Gardasjön. Eftersom bergen sluttar brant uppför längs sjön så finns där massor av tunnlar. Så fort vi kom in i en lite längre tunnel hördes massor av pip från GPS-klockor som tappade satellit-kontakt. Roligt vilket genomslag GPS-klockorna har fått! Efter cirka en mils löpning var vi i Riva del Garda där folk stod och hejdade på torget. Vi fortsatte en bit norrut inåt landet och sprang bland oliv- och vingårdar. Omgivningarna var fantastiska och jag bara njöt!
Jag passerade halvmaran med ett par minuters marginal till 2 timmar och då förstod jag att jag faktiskt kunde komma med ganska god marginal under 4:30.. Kanske till och med spränga den magiska 4-timmarsgränsen och kryssa av ett av mina stora mål? Samtidigt kom jag ihåg Väggen som slog mig så hårt på Stockholm Marathon för två år sedan och jag vågade inte ta ut något i förskott. Ett marathon är långt. Någonstans där halvvägs hade jag också min första dipp under Lake Garda Marathon: låren började smärta. Jag försökte intala mig själv att det ska göra ont att springa marathon, det vore ju konstigt om man sprang runt alldeles oberörd. Lite dricka och aprikospaj gjorde att energin kom tillbaks och jag fortsatte att avverka kilometrar på 5:30-5:40 fram till ungefär 30km. Med tre löpta mil kände jag att energin började sina och jag började tappa fart. Tryckte i mig en gel och lyckades hålla farten ett par kilometer till. Men sen sket det sig. Sakta men säkert tappade jag fart, undan för undan. Jag hade förstås fått vittring på 4-timmar, men började nu inse att det skulle bli svårt när jag börjat sacka efter. Kilometertiderna sjönk och var nu runt 6min, snart dryga 6. De sista tre kilometrarna till målet i Malcesine hade jag fruktansvärt ont i framsida lår och fick verkligen bita ihop för att ta mig hela vägen till mål. Henrik stod och hejade när jag hade cirka 1km kvar, det hjälpte lite.
Försökte lägga in en liten spurt mot slutet, men det sluttade nerför den sista halva kilometern vilket gjorde att det bara gjorde ännu mer ont i låren. Grinade illa och tog mig i mål på 4:04. Mycket nöjd trots de överflödiga fyra minutrarna! Otroligt stela ben fick jag på köpet, men det var det värt! Innan loppet lovade jag mig själv att jag skulle anmäla mig till Stockholm Marathon 2011 om detta lopp gick bra, och det får jag ändå tycka att det gjorde så nu får jag stå mitt kast!
Och Henrik? Han sprintade i mål på 3.20. Där har jag fortfarande lite att ta igen!
Söndag= långpass! Jag och Henrik drog till Sisjön för att ta ett varv på Torrekullaleden (15K). Vi har sprungit leden flera gånger så det borde ha varit en lätt match att hitta. 9K senare är vi tillbaka där vi började, efter att mestadels ha sprungit fram och tillbaka på samma stigar. Folk ropade "Ni igen?!" till oss. Vi var lika oförstående som de. Var vi någonstans egentligen??
