Toppkänsla!

Efter fem dagars hyfsat krävande vandring landade vi i Cusco. Där hade vi blivit tipsade om ett schysst fik så vi hängde där ett par timmar och tryckte i oss amerikanska pannkakor, scrambled eggs och kaffe för att kompensera för att förlorade kalorier den gångna veckan. När dagen var slut hoppade vi på en nattbuss till Arequipa i jakt på nya äventyr!

Arequipa är Perus näst största stad och skiljer sig på många sätt från Lima. Arequipa är mindre, lugnare, fräschare och framför allt finns det inga stora motorvägar som drar kors och tvärs genom stan.. Staden ligger på ca 2400 meters höjd, vilket även gör temperaturen ganska behaglig. Fördelen med Arequipa är även att staden är omringad av ett ansenligt gäng vulkaner med toppar i 6000-meterstrakten. Detta hade förstås inte undgått oss!

Följande dag blir vi upplockade vid 08-snåret och åker iväg för att möta de andra 4 deltagare och 2 guider som vi ska vandra ihop med de närmaste två dagarna. Vi är en grym grupp, som förutom oss tre består av en tyska, en amerikan, en peruan och en brittisk dam som tänker bestiga berget i kjol(!). Efter lite fix och trix är vi klara och drar iväg mot berget, El Misti. Vi får skjuts med en 4-wheel-drive så långt som vägen tillåter. Vid ungefär 3400 möh blir vi avsläppta, drar på oss ryggsäckarna och börjar gå mot vårt basecamp. En av guiderna går först och han håller verkligen ett helt otroligt lågt tempo. I början har vi svårt att förstå varför vi ska gå så sjukt långsamt, men ge oss ett dygn och det kommer visa sig att vi inte klarar att hålla detta tempo längre...

Efter en dags stretande är vi framme vid vårt basecamp på 4500 meter, vi har tur då en annan grupp varit där dagen innan och lämnat kvar tält, stegjärn och isyxor till oss. Medan middagen tillagas (pulversoppa följt av spaghetti med tomatsås och tonfisk) börjar det regna. Och sen kommer haglet. Och slutligen snön. Vi försvinner alla snabbt in i våra tält där vi käkar upp det sista av middagen. Trots att klockan inte är mycket mer än 18 somnar vi alla, även om det tar ett tag pga kyla och väta.

Klockan 00:00 väcks vi av en käck röst som deklarar "Good Morning! Please wake up!". Motvilligt slår vi upp ögonen och tänder pannlamporna. Långsamma, trötta rörelser för att få på sig alla lager med kläder. Men när vi kommer ut ur tälten och ser ljusen från Arequipa långt nere i dalen vaknar vi snabbt till. Så vackert! Sedan bjuds vi på resans hittills äckligaste frukost: torrt vitt rostbröd med jordgubbssylt och den vidriga andinska osten som de envisas med att käka uppe i berget. Men vad ska man göra? Under tystnad sväljer vi ner fyra smörgåsar var, med hjälp av lite coca-te. De är väldigt förtjusta i sina coca-produkter uppe i bergen och hävdar bestämt att det hjälper mot höghöjdssjuka. Efter en djupdykning i höghöjdsmedicinens värld har vi svårt att förstå hur coca skulle kunna hjälpa mot höghöjdssjuka, men vem vet? Det är ju inte som att den västerländska medicinen har alla svaren på bordet direkt.

01:30 är vi färdiga och påbörjar vår långsamma vandring mot toppen. Vi går endast i skenet av våra pannlampor, vilket ger en ganska surrealistisk känsla. Trots vårt låga tempo är vi alla nu rejält andfådda när vi går och välkomnar korta pauser. Henrik är sliten redan från start, vilket gör vandringen uppåt plågsam för honom.

Soluppgången vid halv sex är väldigt välkommen, äntligen kan vi njuta av utsikten! Efter ytterligare någon timme tar vi på oss stegjärn och tar yxorna i handen. Gött att få lite snö under fötterna! Saknar dock skidorna... Vi stretar på och tar oss sakta men säkert allt närmre toppen. De allra sista metrarna upp på toppen är otroligt tunga, men plötsligt står vi äntligen där, 5822 meter över havet! Precis nedanför oss ryker det ur kratern och åt alla håll ser vi olika berg och vulkaner. Både jag och Henrik är slitna så vi lägger oss ner för att vila och det dröjer inte många sekunder innan vi somnar. Det är lite mer fart på Emelie som passar på att foto och kontrollera vår medvetandestatus. Efter ett par segerbilder och lite vila är det dags att påbörja vandringen nedåt, vilket verkligen blir en prövning i tålamod. Vi ömsom kanar på rumpan och glider på fötterna -först i snön och längre ned i den mjuka vulkansanden. Runt 12 är vi tillbaka i vårt basecamp där vi plockar ihop all utrustning och bär med oss vidare ner. Framåt eftermiddagen är vi tillbaka i Arequipa där vi efter en middag på stan snabbt somnar ovaggade...

Salkantay: 5 dagars vandring mot Machu Picchu

Nu har de tre musketorerna landat i Perus nast storsta stad: Arequipa. Vi anlande imorse med nattbussen fran Cusco och har precis checkat in pa ett hostel mitt i stan, endast ett stenkast fran Plaza de Armas (stort torg som finns i varje peruansk stad). Vi ar lite trotta i ogonen efter en natt pa bussen, samt lite slitna i benen efter fem dagars vandring i bergen. Nu ska vi vila upp oss nagon dag innan vi drar igang nya aventyr!

I en grupp pa cirka 20 personer fran varldens alla horn, har vi de senaste dagarna vandrat over bergen med slutmalet Machu Pichhu. Vi har gatt en gammal inkaled som kallas "Salkantay" och totalt har vi nog fatt ihop cirka 100 km och ett antal hojdmeter. Denna led ar ett alternativ till den klassiska inkaleden, med skillnaderna att den ar langre och gar over hogre hojder. Var hogsta passage var ett pass som lag pa cirka 4600 meter, dit vi nadde var andra dag. Da flasade vi pa ordentligt, men annars gick det faktiskt riktigt bra! Ingen av oss har kant av nagon hojdsjuka och vi har kunnat knata pa ratt bra!

De tre forsta natterna sov vi i talt, vilket ju alltid ar mysigt, men det mister lite av sin charm nar vi ar ett 20-tal personer som taltar pa ett lerfalt. Forutom att Emelie den forsta natten fick ett blott liggunderlag sa har det anda varit harligt att sova ute i naturen. Sista natten sov vi pa hostel i Agua Calientes, vilket ar den stad som ligger narmast Machu Pichhu. Darifran startade vi sedan den femte dagen klockan 04.00 med pannlampor var klattring upp mot Machu Pichhu. Det var riktigt svettigt trots den svala temperaturen! Dock var det modan vart nar vi var nastan forst in till ruinerna och fick se dessa folktomma. Riktigt haftigt! Efter cirka en kvart borjade regnet osa ner och efter en guidad tur sokte vi skydd i kaffe-shoppen. Det sag riktigt morkt ut ett tag, sa vi satt lange och spelade kort med danskar och hollandare. Sedan hade vi turen med oss och det sprack upp! Da skynade vi oss upp pa Huaynapicchu, vilket ar en bergstopp ovanfor Machu Picchu som ger en fantastisk utsikt over ruinerna. Det var grejer det!

Vi var i paradiset och jag önskar jag kunnat stanna lite längre (Emelie bloggar)

Vi hade egentligen inte tid och definitivt inte råd, men efter vår förskräckligt långa och omständiga resa upp till Guayaquil var lugn och ro, sol, hav (och lite lyx) det enda jag och Maja längtade efter. Det var ett impulsivt beslut men inget någon av oss ångrar. Galapagos var himmelen på jorden! Det var längesedan jag haft det så bra som dagarna där. Vi åkte på båtturer och tittade på djur, badade, lärde osimkunniga kineser snorkla (med gott resultat!), dök, sprang morgonturer till kritvita stränder, och fotade djur.
Och som vi fotade! Man ser nya sidor hos varandra när man reser tillsammans, och under Galapagosturen fick jag se en ny och väldigt rolig sida av min kära Maja. Maja älskar att fota djur!! Jag hade verkligen ingen aning om vilket fan av djurfotande hon är - och med alla djur som finns här på galapagos var hon som i extas!Som en femåring i en godisaffär! Passion smittar och när jag inte skrattade åt det roliga djurfotandet fick jag ägna tiden åt att sola och fnissa åt Maja och hennes djurfotarextas. Hon har nu tusentals bilder på söta sälungar och blåfotade boobies. Så tänk er noga för innan ni ber om att få se våra Galapagosbilder - det kommer ta en halv dag eller så:) Men hon fick också ihop en hel del fina djurbilder, eller hur!

Efter fem dagar i paradiset packade vi ihop och tog flyget till Quito, huvudstaden i Ecuador. Vi åkte dit för att besöka stiftelsen Soptippen.

Stiftelsen soptipen startades av en svensk journalist, Ulla-Brita Palm, som bodde och arbetade en tid i Quito i slutet av 80talet. Under sin tid här kom Ulla-Brita att besöka en soptipp där kvinnor och barn levde i misär av det som soptippen gav, och Ulla-Brita bestämde sig för att göra en insats mot de orättvisor hon såg. Hemma i Sverige igen började hon samla in kläder och pengar, som hon sen reste över med. Det började i liten skala, men växte med åren, och snart kunde Ulla-Brita anställa en läkare. När Göteborgs Posten 1991 skrev en artikel om soptippsprojektet hörde många av sig och ville ge bidrag, vilket resulterade i bildandet av Stiftelsen Soptippen.
Idag driver stiftelsen ett center för kvinnorna och barnen som tidigare bodde på soptippen. Här finns dagis, medicinskt center samt en sylokal där kvinnorna går i skola för att utbilda sig till sömmerskor. Utbildningen är tvåårig och under tiden kvinnorna är här går barnen på dagiset. Hälsovård och tandvård är gratis för de kvinnor som är knutna till centret.

Vi träffade Maria som är föreståndare för centret, fick information om stiftelsen och blev runtvisade på området. Vi träffade också David och Annie, två svenska volontärer som jobbat på centret i sex veckor. David och Annie jobbade nu på dagiset, och det var här även vi kom att spendera mestadelen av vår tid. Det var lite olyckligt, för just när vi var där fanns ingen doktor i huset, så vi fick inte se så mycket av den medicinska vården, men det var ju såklart roligt att få spendera tid med barnen!
Barnen var 6 mån till 5 år, 94 st. Det fanns 14 personal, inkl kökspersonalen. Banen var uppdelade i fyra åldersgrupper som höll till i olika delar av dagiset. De fick frukost och lunch och däremellan mellanmål bestående av banan smaksatt med ett vitaminpulver.
Vi spenderade mest tid med en grupp som bestod av barn 3-4 år och både jag och Maja var fascinerade/förskräckta över vilken disciplin lärarna hade på barnen. Treåringarna satt stilla och tysta i bänkarna, fick svara på frågor, prata i kör, stå stilla på led och rabbla namn på vilda djur samt fylla i stenciler (idag skulle vi måla alla vilda djur med blå krita och lämna de tama djuren omålade - ja, det var vilda djur-tema). Jag, som kämpat som en liten blå för att få mina 3åriga danselever att lära sig sitta stilla 30 sekunder i ring, kunde knappt tro mina ögon när jag såg hur disciplinerade banen var. Kanske måste det vara så när man är så få personal, eller kanske är det synen på pedagogik som är annorlunda här. Jag vet inte om jag gillar det, men grupperna fungerade i alla fall. Innan lunch fick barnen i alla fall en paus, då var det en timmas lek på gården och det var härligt att se! Vi åkte rutchkana, hoppade på bildäck, torkade snor och tårar, och så pratade vi om sånt som treåringar gillar att prata om: "fröken, vet du vad, hemma i mitt hus..där har jag.." eller "fröken, titta på mig.. titta vad jag kan". Det var härligt att höra att oavsett om vi är uppvuxna på en soptipp i Ecuador eller i trygga Sverige är det samma samtalsämnen vi gillar att dryfta med vår fröken.

Det var ett bra besök och det känns viktigt att med egna ögon få se hur Ulla-Britas frustration över soptippens misär utvecklat sig från idé till klädinsamling till ett välfungerande center. Det är lätt att se vad mycket denna insats betyder för kvinnorna och barnen, och hur det kan förändra deras framtid.
Kanske kommer vi tillbaks hit om några år, när vi har mer medicinsk kunskap i bagaget, det skulle vara roligt.

I Quito hann vi bara med ytterst lite turistande, det blev en tur upp på ett berg med utsikt över staden, samt en middag med David och Annie i gamla stan (A&D, tack för supertrevligt sällskap!). Quito är fint, rent, trevligt och vackert. Equador kan verkligen detdär med sophämtning/renhållning. Det är väldigt lite trafik. Staden känns trygg (enligt Annie är Quito den huvudstad i sydamerika med minst kriminalitet!). Staden är omgiven av många höga berg och det finns en vulkan i närheten man kan bestiga. Gamla stan har massa vackra kyrkor och fina hus från kolonialtiden. Med andra ord, en stad att komma tillbaka till, jag gillar den skarpt.

Men, återigen dags att åka. Vi satte oss på första morgonflyget till Guayaquil för att där ta nattbussen tillbaks till Lima. 31 svettiga timmar senare var vi hemma i La Residencia igen; hungriga, smutsiga och trötta.
Här har vi nu spenderat dagen på att bearbeta vår insamlade data från fältstudierna. Det tar tid och är ganska trist, men samtidigt tillfredsställande att se allt vårt slit komprimerat till siffror i ett excel-ark. Maja var som vanligt effektiv, trots att hon samtidigt räknade ner sekunderna till det som väntade: Henriks ankomst!

Vid sextiden dök så Henrik upp tillsammans med senior Rojjas, vår favvotaxichaufför. Hurra! Och denna gången kom även väskan fram (hurra igen!). Nu har vi firat med finmiddag och pisco sour i Miraflores. Imorgon bär det av till Cusco och vi alla ser fram emot berg och vandring!

Galápagos i bilder

Fem dagar i paradiset

Efter tre veckors intensivt jobb blev det en lucka i vart schema och vi upptackte plotsligt att vi hade en vecka ledigt! Sa snart vi landat i Lima och lastat av alla grejer pa universitetet akte vi till busstationen for att leta biljetter till Ecuador. Bussarna till Quito var fullbokade och vi kopte oss darfor varsin biljett till Guayaquil, lite langre soderut i Ecuador. Foljande dag hoppade vi pa bussen som skulle ta 29 timmar...

Narmre 48 timmar, tva natter ombord pa bussen, en trafikolycka, mangder av timmars vantetid pa busstation/ langs vagkanten, gedigna passkontroller och en dros filmer dubbade till spanska senare vaknar vi klockan 04.30 i Guayaquil. Vi ar sletna som fasen, luktar otroligt illa och har inte sovit ordentligt pa tva dygn. Vi har fatt hora att flygplatsen inte ligger sa langt ifran dar vi blivit avslappta, sa vi bestammer oss for att traska dit for att se om det finns nagra flygbiljetter till Quito. For just nu kan vi inte tanka oss nagot varre an att hoppa pa en ny buss.

Val ute pa flygplatsen rycks vi med i backpacker-andan och stundens hetta. Helt plotsligt star vi dar med varsin biljett till Galapagos-oarna i handen. Hade vi inte varit sa enormt slitna, buss-trotta och sugna pa en riktigt fin strand hade vi nog inte hamnat har. Men nu gar vi ombord pa ett flygplan som flyger 100 mil rakt ut i Stilla Havet. Vi kliver av planet i paradiset.

Galapagos-oarna ar verkligen fantastiska. Vi har bott pa en av oarna som heter Santa Cruz, och harifran gjort dagsutflykter. Det ar ett spackat schema att folja! Varje dag ringer klockan senast 06 och da far man rappa pa for att hinna gora sig iordning och kaka frukost innan avfard klockan 07. Pa dagsutflyjterna har vi besokt tva andra oar, San Cristobal och Isla Isabela. Dar har vi blivit runtvisade av guider och tittat pa flamingos, stora odlor och jatteskoldpaddor. Dessutom har vi snorklat med sjolejon och havsskoldpaddor. Det ar helt otroligt att djuren inte ar det minsta skygga for manniskor! Man kan ga sa nara som 2 meter utan att stora dem. Helt fantastiskt.

Igar var vi ute och dok! For Emelie var det dykpremiar och jag tror att hon fick blodad tand! For min del var det narmre 2 ar sedan jag dok senast, men efter en snabb repetition kandes det bra. Vi gjorde tva stycken dyk (Emelie hand i hand med dykinstruktoren) och sag rockor, skoldpaddor och massa revhajar. Tydligen hade vi aven ett par hammarhajar i sikte, men vi bada lyckades missa dessa -troligtvis bara genom att titta at fel hall for tillfallet. Dyken dokumenterades med film och foto- sa bildbevis kommer senare! Bilduppladdning kraver battre uppkoppling...

Imorgon flyger vi till Quito dar vi ska vara tva dagar. Forhoppningsvis blir det besok pa ett medicinskt center for kvinnor. Sedan ska vi ta oss tillbaka till Lima dar vi ska mota upp Henrik pa lordag! Jippi!!!

Motgångar i Desaguadero (Emelie bloggar)

Desaguadero, en stad vars namn det tog lång tid att lära sig uttala och ännu längre tog det att lära sig stava dess namn.. När vi åkte från Puno bad vi hotellet om tips på boende. "There are no good hotels in Desaguadero" fick vi som svar, och det visade sig stämma. Vi checkade in i ett råtthål, smutsigt och eländigt, men värst var lukten.
Varken jag eller Maja är sjåpiga, vi har båda varit med om smuts och dåliga hotellrum, vi står ut, men JLs ansikte fick en bister min som sen höll i sig under hela vistelsen.

Desaguadero ligger på 3850 moh, Cerro de Pasco på 4300 moh. Antingen har vi acklimatiserat oss, eller så är de 600 meterna som skiljer städerna åt avgörande för hur kroppen hanterar hypoxin. Ingen av oss led av höjden, så ingen huvudvärk eller matleda. Men kylan plågade oss fortfarande. Hotellet hade inget varmvatten och duschen hade fönster - utan glasruta. Som tidigare jobbade vi från tidig morgon till sen kväll. Vi satte klockan på 06.00, Maja gick upp och duschade medans jag själv låg kvar under mina fem yllefiltar och väntade på min tur. Emellanåt ekar förskräckta utrop från badrummet. Maja är ingen vekling, det är kallt! Under mina filtar vill jag bara blunda och somna om, allra minst gå upp och duscha. Men, vad gör man inte för att fullfölja uppdraget?:)

Innan vi ens kom hit har vi fått kämpa i motvind (eller mer rätt uttryckt: JL är den som fått ta största smällarna och den som legat sömnlös om nätterna). Kontakter som lovat hjälpa oss ändrar sig. Vi får börja om från början och leta kontakter. Uttröttande. Väl i Desaguadero fortsätter krånglet.
Allt verkade ju så bra vid första mötet; vi var välkomna, vi fick en litet skjul på gården vid det medicinska centret att hålla till i, det fanns lysrör i taket och ett eluttag för ström och det var allt vi behövde.

Jag är fortfarande rätt kass på att prata spanska, men jag förstår rätt bra. Jag, Maja, JL, sjukhuschefen och hans närmsta medarbetare sitter i möte, när det i en bisats framkommer att sjukhuschefen behöver en ny dator. JL översätter i dubbel bemärkelse "De vill ha lite pengar för material till sjukhuset som komepensation för att vi får låna lokalen - bomull, tvättsprit osv". Snällt menat med översättningen, JL vill inte att jag ska tappa ansiktet. Sjukhuschefen är dock inte blyg utan förtydligar: "Nej ingen bomull, en dator". Trots det kan jag först inte tro annat än att det är ett skämt. Såsmåningom kommer vi överens. Kan man få kvitto på mutor?

I Desaguadero bor Aymaraindiander, ättlingar till Inkafolket. Man vet väldigt lite om CMS i denna folkgrupp, men det sägs att de har mindre benägenhet att utveckla sjukdomen. Olyckligtvis, för vår skull, visade det sig stämma. I Cerro de Pasco kunde man med lätthet identifiera CMSfall under en promenad på marknaden, under vår tid i Desaguadero såg vi inte ett enda fall på stan.. Sjukhuset har haft 6 fall av CMS på 18 månader, då kan ni själva räkna hur lång tid det skulle ta för oss att samla in 50 case. Med vår massiva kampanj har vi lyckats hitta 7 case, men 7 är ju långt från 50. Vi har alltså 7 case och 50 kontroller, vi får se hur vi ska lösa detta. Om Aymaraindianerna har en skyddade gen eller om det är höjdskillnaden mellan CP och D som är den avgörande faktorn är frågan.

JL måste tillbaks till Lima för att undervisa och med de dåliga utsikterna att hitta fler case, tillsammans med den etiskt obekväma mut- situationen, har vi tillsammans bestämt oss för att avsluta fältstudien i D. Första fältstudien gick strålande, andra fältstudien var krångel från början till slut. Det är ju intressant att två identiska upplägg kan utfalla så motsatt.. men trist att inte allt går som en dans!

Vi packade ihop och drog mot Puno. Puno ligger vid Titicacasjön, världens högst belägna sjö, och i dagens strålande sol var det vackrare än vackrast! Vi tog med JL på en båttur till Islas flotantes, som är flytande vassöar (egentillverkade) på vilka Urofolket bosatt sig för några hundra år sedan för att undfly Incafolket. Incafoket har dött ut men Uros bor kvar på sina öar. Det är ca 50 st öar, inte särskilt stora, sisådär 10 hus på varje ö. Vassen är 3 meter tjock men sviktar under fötterna när man går iland. Sjön är 20 m djup, så öarna flyter verkligen. Häftigt att folk kan bo såhär!

Lima - Puno - Desaguadero

Hej Sverige.

Har ligger jag i min sang i Desaguadero pa den bolivianska gransen nedbaddad i en sovsack, fyra tacken, understall, pyjamas, mossa och houdini. Storsta problemet just nu ar att jag fryser om fingrarna nar jag skriver pa datorn. Vi ar alltsa tillbaka i kylan. Och i regnet.

Desaguadero ar ett litet peruanskt samhalle som ligger pa 3800 meters hojd precis intill gransen mot Bolivia. Det ar sa nara att vi nastan kan se skylten dar det star "Welcome to Bolivia!" fran vart fonster. Desaguadero verkar vara en liten stad dar ingen stannar langre tid an vad det tar att komma igenom passkontrollen. Troligtvis ar detta anledningen till det ytterst spartanska erbjudandet av hostel/hotell och restauranger. Nu har vi iallafall lyckats hitta ett acceptabelt boende och till lunch snokade vi reda pa lite ris och stekta agg. Dessutom kopte vi en stor pase sotade popcorn av en gammal dam. Sa nu ar magarna uppblasta.

Igar morse flog vi fran Lima till Puno som ar en fin stad som ligger precis intill Titicaca-sjon (varldens hogst belagna sjo tror jag). Dar gjorde vi ett besok pa Universitetet for att knyta kontakter och diskutera mojligheter att genomfora vart forskningsprojekt. Vi var beredda pa att mota mer problem an i Cerro de Pasco. Efter ett par timmars overlaggande, telefonsamtal, handskakningar och dunkningar i ryggen stod det klart att det basta for oss vore att fortsatta till Desaguadero. I Desaguadero finns det fler Aymaraindianer (som ju ar dem vi ar ute efter), samt ett medicinskt center dar vi skulle kunna halla till. Det lat ju inte sa dumt!

Sagt och gjort. Imorse akte vi darfor vidare till Desaguadero och har ar vi nu. Vi har besokt det medicinska centret, fatt ett rum dar vi kan halla till och moblerat detta. Vi har ocksa hunnit dela ut 400 flyers pa stan om var "Campana Medica Gratuita". Darfor hoppas vi pa stor tillstromning av patienter imorgon bitti! Vi har haft lite problem med sjukhusledningen da de inte vill att vi ska ge vara volontarer de 5 dollar som vi planerat. Istallet vill de att dessa pengar ska tillfalla deras medicinska center och mojliggora inkop av tex en dator. Vi far se imorgon hur det loser sig.

Forutom att vi fryser och ar trotta mar vi bra. Inga hoghojdssymptom denna gangen! Skont att slippa huvudvarken... Nu ar det dags att sova, imorgon hoppas vi pa mycket arbete. God natt!

Oväntat proffesorsmöte

Igár väntade vi halva dan pá att JL skulle höra av sig. Vi hade bestämt att ses under eftermiddagen, men tiden rann iväg för honom och vi skjöt upp det tills morgondagen. Sáledes fick vi ännu en ledig dag, och det var vi inte ledsna för. Vi har en hel del pappersarbete att syssla med och skulle just sätta igáng med detta när telefonen ringer. Det var Fabiola, rektorn, som ville träffa oss för en "quick chat" och för att stämma av hur det gátt för oss. "Om 20 minuter kommer min chaufför och hämtar upp er". Vi fick bráttom, in i duschen och fram med finkläder.

Det var ingen gammal opel som tutade utanför la residencia 20 min senare. Finaste bilen i Lima (var det en mercedes?, jag minns ej), AC, kostymklädd chaufför.
Proffessor Fabiolas kontor ligger i fina delen av stan, fint hus, stora grindar, vimlar av vakter.
Vi gick in och presenterade oss i entren, ombads sitta ner, fick vänta pá audiens. Det var verkligen en annan del av Lima än den vi sett tidigare som vi nu mötte.

Kontoret var vackert och Fabiola likasá! Det blev ett väldigt trevligt möte. Fabiola är vänlig, otrolig smart och páläst och har en pondus som inte är av denna värld. Vi snackade om projektet, väder och vind, om det peruanska köket, forskningspolitik, och fick höra det senaste om CMS och teorier om sjukdomen. Och sa blev vi serverade kaffe och kaka av kypare i vita skjortor. Vi var báda glada att vi tagit pá oss finkläder, det hade inte passat att komma dit i de vanliga trasorna. Tur att vi var hemma när hon ringde, och inte pá stan i shorts och linne.

Idag har vi sprungit igen! Vi har börjat morgonspringa, för att slippa värmen. Jag älskar ju botaniska parker, och Maja älskar att springa. Den perfekta morgonen är därför mánga varv i den vackra parken som ligger alldeles om hörnet frán där vi bor. Jag orkar hänga med fram till sista varvet, dá pausar jag i gräset och Maja spurtar ett varv. Det är underbara minuter för oss báda, fast pá olika sätt, och jag njuter av fágelkvitter och blomdoft. Bara ett irriterande moment - alla dessa människor (män!) som vill snacka. Jag har andan i halsen - konversationsomöjlig situation liksom. Och är det inte flirtande män sá är det frikyrkan som vill värva en svettig själ som mig.. Kanske bättre att springa för livet med Maja, tänker jag:)

Emelie gästbloggar:)

Vi är tillbaks i Lima, igár var första lediga dagen sedan vi kom hit, och det var som om all trötthet i världen drabbade mig pá en gáng.. Jag är sliten, báde fysiskt och helt utmattad i hjärnan efter den 1,5 vecka som gátt! Det är förvánande när man räknar dagarna, vi har bara varit här nágra dagar men det känns som det var väldig länge sedan vi ákte frán gbg.
Allt har fungerat sá mycket bättre än jag nágonsin hoppats pá! JL, som vi samarbetar med här i Lima, mötte oss pá flygplatsen. JL är 35 ár, biolog och forskar i höghojdsfysiologi i ett team som utöver honom bestár av de flesta av de biologer och läkare som forskar i ämnet. Hóghöjdsfysiologi och kroniska höghöjdssjukdomar är ju förvisso ett litet forskningsfält, men innan jag kom hit visste jag inte att det mesta faktiskt sker här. Det känns väldigt roligt och inspirerande att fá möjlighet att komma hit och bli välkomnad här, och jag blir ju lite starstruck av att fá hänga i labbet med dessa coola och duktiga människor!
Professorn i Oxford, som initierat várt projekt, är lite av en guru här, och att ha ett samarbete med honom öppnar mánga dörrar, och det är väldigt kul att kunna dra nytta av de möjligheter det ger!

Det är ingen här som ser oss som studenter, utan som medarbetare, och för projektet och dess utformning har vi helt fria händer. Vi frága om rád istället för att be om hjälp, det láter kanske inte som nágon stor skillnad, men efter alla ár som student är det en ovan situation. Det är grymt kul, lärorikt och utmanande:)


Várt projekt har en budget i kaffekassestorlek i jämfórelse med de projekt de annars sysslar med. I brist pá pengar som incitament fár vi hitta andra vägar, tänka utanfór boxen och kämpa lite hárdare. Ett litet exempel: Vi har haft svárt att rekrytera deltagare, eftersom vi bara har rád med 5 USD som kompensation, vanligtvis fár deltagare 20- 50 USD.. När folkströmmen sinade tryckte vi flyers, satte upp plakat pá stan "Kom och testa ditt Hb gratis". Pá torget lánade vi omelettförsäljarens megafon och sa detsamma,och vi har gjort radioreklam. "Sáhär har de aldrig gjort förut!" sa Justino, allt-i-allo pá forskningsstationen, men jag är ocksá säker pá att han gillade de galna svenska tjejjerna som drog med honom ut pá stan pá kvállarna för att dela ut flyers och snacka med folk!


CMS är en folksjukdom >2500 moh. Lufttrycket är lägre och följaktligen syrgaskoncentrationen. Pá grund av massa faktorer (ni fár googla:) kan man inte andas tillräckligt för att kompensera,och kroppen bildar fler röda blodkroppar som kompensation. Vid CMS är denna reaktion överdriven,och patienterna fár "för tjockt blod" och massa följder av detta: syrebrist (är blá!), andnöd, hjärtklappning, ödem, stora áderbrock, tinnitus, huvudvárk, yrsel, stickningar i händer och fötter osv. Senare fár de hjärtsvikt och det kan leda till döden. Statistiken är osäker, men ca15% av befolkningar pá hög höjd har CMS. Den yngsta patient jag träffat med svár CMS var bara 29 ár och det var tydligt vad mycket lidande sjukdomen fór med sig!!

Nu är vi alltsá tillbaka i Lima efter första fältstudien i Cerro de Pasco. Det är helt underbart att fá se solen, slippa frysa och att helt enkelt kunna andas ordentligt igen!! Veckan i CP var galen! Vi át acetazolamid profylaktiskt mot höjdsjuka och det funkade grymt bra de fórsta dagarna, men i takt med att veckan gick började problemen. Omojligt att sova, vaknade me dandnöd och en huvudvärk som inte var av denna värld. Just dá hade jag gladeligen amputerat huvudet om det vore mójligt! Ipren och panodil men omöjligt att somna om förrän dessa hjälpt, och dá var det redan morgon och patienterna knackade pá dörren.. Vi jobbade 7-22.Och sá var det pissekallt!!! Det är väldigt roligt att träffa patienterna, som är väldigt öppna, snälla, glada och har överseende med vár begränsade spanska. Dagens roligaste stund var nár jag eller Maja misslyckats fá en patient att genomföra en spirometri, fór d´hámtade vi JL för att be honom förklara för patienten pá bättre spanska. (Spirometri máter lungfunktionen och innebär att patienten ska blása i ett rör sá hárt och fort han kan, typ.) Hur somhelst, JL instruerar detta med passion! Tänk övertaggad sportkommentator/tjurfäkteren i sagan om Ferdinand sá fár ni en ganska bra bild. Han sprattlar med hela kroppen, skriker sá att huset skakar, tar i sá han blir blá, dunkar patienten uppmuntrande i ryggen när han instruerar. Det funkar! Men jag har sá svárt att hálla mig för skratt!! Jag máste ofta gá ut ur rummet, rusa in pá kontoret och skratta hejdlöst, bortom ásyn för patienterna!! Kanske är det syrebristen, men det är sá vansinnigt kul!!
JL är ocksá väldigt rolig pá ett annat sätt. Som jag skrev, acetazolamid minskar höjdsjukesymptomen. Det har inte sá mkt biverkningar, men gör att kolsyran i drycker bubblar upp i näsan (páverkar kolsyre/koldioxidbalansen).Det är ju inget stort problemfór mig och Maja, men JL däremot, vars näringsintag främst kommer frán sötade drycker, kan inte stá ut med detta. Sáledes tar han hellre en vansinnig huvudvärk än äventyrar sin cocacola. Denna mannen vet hur man prioriterar!! JL är en lustigkurre, men ocksá galet duktig biolog, ambitiós, och váldigt bra med patienterna, och vi är váldigt glada att ha honom med oss pá vára fältstudier!!

Trots det, efter nágra dagar bórjadedet kännas som big-brother, jag, Maja, JL och Justino isolerade pá 75m2 i ett kallt betonghus pá ett berg. Vi jobbade, jobbade, át lite bröd med sylt trots matleda, mádde illa, hade huvudvärk, jobbade, delade ut flyers, frös, drog samma trákiga skämt igen och skrattade, jobbade,försökte sova.. Inte sá konstigt vi är slitna nu va?:) Men det var kul nästan hela vägen, sista dan hade vi alla tre fátt nog och bara längtade tillbaks till Lima. Och när jag mótte mig själv i spegeln var det nágon slags blá váldnad som tittade tillbaka pá mig - blá av syrebrist och kyla matchat med mina lila pásar under ögonen, dá var det verkligen dags att áka, haha!!

Men nu är vi som sagt tillbaka i värmen, och tillbaks i "la residencia" dár vi bor. Grymt skönt!! Pá onsdag ska vi ut pá nästa fältstudie, till Puno. Hoppas pá mindre kyla!!!

Spottinsamling i Big Brother-stil

Antligen ar vi tillbaka i Lima och vi njuter av varmen, den syrerika luften och av att vara l-e-d-i-g-a. Idag tog vi sovmorgon och stack ut pa en joggingtur efter en kopp kaffe, banan och lite avokado. Det var otroligt skont att antligen fa anstranga sig fysiskt och bli svettig. Och jadrar vad svettiga vi blev! Men efter att ha frusit dygnet runt i en vecka sa har vi inte mage att klaga. Vi hittade iallafall en liten park dar ett varv var 1 km sa vi tog ett par varv dar. Resten av dagen kommer troligtvis att spenderas i horisontallage i solen.

Vara forsta dagar i Lima forra veckan besokte vi universitetet och forberedde var resa upp till Cerro de Pasco. Vi packade utrustning och provade material, sasom spirometrin (som anvands for att mata lungfunktion). Dessutom tranade vi in lite spanska fraser sa att vi skulle kunna instruera vara patienter i spirometrin, be dem att kla av sig och lagga sig ner for att ta ett EKG mm. Sedan satte vi oss i en fullpackad bil och drog upp mot bergen och Quechua-indianerna.



































Det ar svart att beskriva var vecka i Cerro de Pasco. Tank er kyla och 4-5 lager klader pa dygnet runt. Pa natterna vaknade vi av huvudvark och pa morgonen kompletterades huvudvarken med illamaende. Detta kunde till viss del avstyras med hjalp av Diamox, men da fick vi istallet parestesier i hander och fotter. Det var bara att valja vilket man foredrog. Dessutom var vi helt cyanotiska pa lappar, kinder och oron. Vi poxade drygt 80% hela veckan. Da ar man inte sa kaxig, och att halla andan for att lyssna pa nagons hjarta gjorde att vi blev tvungna att hyperventilera..

Sondag morgon korde vi iallafall igang vart arbete och det rullade in patienter i en strid strom. José Luis intervjuade patienterna och vi gjorde alla medicinska undersokningar och bestamde om patienten skulle fa vara med i var studie eller inte. Totalt har vi under veckan fatt drygt 220 patienter, varav vi har inkluderat 73 stycken i var studie. Vi hade hoppats pa att fa ihop 100 stycken i Cerro (50 sjuka och 50 friska), men sa blev det inte. Efter ett par dagar borjade det sina pa patienter, sa da gjorde vi ny reklam i form av flyers och affischer. Detta resulterade i en ny strom av patienter.

(Observera Houdini under lakarrocken)
























Vi bodde pa en forskningsstation dar vi hade lab, undersokningsrum och kok. Patienterna kom alltsa hem till oss och det var full rulle mellan klockan 07 och 22 varje dag. I snitt var vi utanfor forskningsstationen kanske en timme per dag, i ovrigt rorde vi oss fram och tillbaka i korridoren mellan labbet, undersokningsrummet, koket och vart sovrum. Det var en ratt surrealistisk situation och det enda som saknades var filmkameror och sa hade vi kunnat gora en ny Big Brother-produktion.

Nar vi fick en ny patient borjade vi med att mata Hb och darefter gick vi (om de hade Hb under 18 eller over 21) vidare med intervjuer och undersokningar. De flesta patienter var supertrevliga och tilltalade oss "Sí Doctora", "Grasisas, Doctora" eller "Claro, Doctora". Forutom undersokningar ville aven manga ha tips och rad, till exempel om vad de kunde gora for att sanka ett hogt Hb, eller om det var farligt att dricka for mycket alkohol eller ata for mycket fett. De var aven mycket nyfikna pa vilka vi var, varifran vi kom och varfor vi hamnat i Cerro de Pasco. Trots var knaggliga spanska funkade det faktiskt bra att kommunicera.
























Vantrummet


















Vi hann se oss lite om i stan, och besokte aven den gamla delen av staden dar gruvan ligger. Vi var de enda turisterna i stan och fick darfor mycket uppmarksamhet. Staden var ganska stor och bestod till storsta delen av mycket enkla hus. Det var inte mycket biltrafik, da de flesta inte agde nagon bil. Medelinkomsten var kanske 1000 soles/manad (knappt 3000sek). Trots fattigdom var det inte nagra problem for oss att knalla runt i stan, det kandes helt tryggt och sakert.

Till var hjalp i Cerro har vi haft "husvarden" Justino som har agerat dorrvakt vid patientanstormningarna, skott var disk och gatt arenden at oss. Som tack for hans hjalp kopte vi ett par presenter till honom, bland annat en tarta. Justino hade nog inte atit sa manga tartor i sina dar, for det behovdes en hel del instruktioner for att den skulle kunna skaras upp.

Efter en vecka i Cerro de Pasco var vi alla slutkorda och bestamde oss for att aka tillbaka till Lima. Vi behover ett par dagar har for att ta igen oss och borja organisera oss infor var resa till Puno. Dit flyger vi pa onsdag och da ar det Aymara-indianer som vi ska leta efter.













Sota barn

Justino och Emelie

Vardefull saliv

Brodbak pa marknaden

César och José Luis tillbaka i Lima

Kort fran oss

Det var bara en vecka sedan vi akte fran Sverige, men det kanns redan som en evighet sedan vi landade har, sakert for att det hant sa mycket! Vi har varit igang i tre dagar med faltarbetet och det har varit minst sagt fullt upp. Vi har jobbat 7-22 och har fatt uppleva en helt ny betydelse av att slita som sma bla.. For bla ar vi, bade av kyla och syrebrist. Det ar kallt, omkring nollgradigt sa bade ute och i forskningscentret, som ar oisolerat, har vi bokstavligen pa oss alla klader vi har, men fryser anda!!

Vi samarbetar med en Peruansk biolog, JL, som rest med oss hit for att hjalpa oss med vart projekt. Samarbetet fungerar bra och vi har lart kanna varandra. Han ar valdigt snall och rolig, men roligast har vi over all sprakforbistring som uppstar. JL pratar inte sa mkt engelska och vi ju inte sa mkt spanska an.. Var spanska gar dock framat!

Vi maste rusa, ni far mer uppdartering senare!

Cerro de Pasco

Efter en lang bilresa upp langs bergen ar vi antligen pa plats i Cerro de Pasco. Vi befinner oss nu i en ganska bisarr miljo. Fran 25-gradig varme i Lima har vi nu hamnat i ett nollgradigt klimat pa 4400 meters hojd. Nederborden varierar mellan regn och snoblandat regn. Isoleringen i huset vi bor ar obefintlig och vi har dygnet runt pa oss minst 2 understall, tjocka trojor och lakarrockar. Vi sover med 4-5 tacken och nar vi vaknar pa morgonen mar vi illa och har huvudvark pga hojden. Lyckligtvis brukar detta ge med sig senare under dagen. Pa natterna ar det inte ovanligt att vakna pga att man far ett andningsuppehall pga syrebristen. Nar man sedan val ar vaken ar det svart att somna om pga parestesier (intensiva stickningar) i hander och fotter.

Vi bor pa universitetets forskningsstation for hoghojdssjuka, vilket bokstavligt talat innebar att patienterna kommer hem till oss. Runt klockan 07 ringer den forsta patienten pa dorren och sedan jobbar vi non-stop till 22. Har vi tur hinner vi ga ut och ata lunch. Till var hjalp har vi aven Justino, en aldre man som bor och arbetar pa forskningsstationen. Han envisas med att kalla oss "Doctora" hela tiden. Dessutom ar han anledningen till att var disk forsvinner sa fort vi tittar at ett annat hall.

De forsta dagarna har vi haft patienter som rekryterats pa forhand. Nu har dessa "tagit slut" och vi har gett oss ut pa stan med flygblad for att rekrytera fler. Dessutom har den lokala omelett-forsaljaren gjort reklam i sin megafon. Detta har gjort att vi far lite fler blandade patienter och far lov att exkludera desto fler. Totalt har vi nu fatt ca 100 patienter, varav vi har valt att inkludera ca 40 i studien. Dock saknar vi fortfarande vara spottkoppar, men har goda forhoppningar om att dessa kommer till imorgon!

Upplagget pa vart projekt funkar kanon! Jose intervjuar alla och vi lyssnar pa lungor och hjarta, tar EKG, gor spirometri och mater/vager alla. Vi blir hela tiden forvanade over hur mycket vi har att saga till om i projektet -vi tolkar EKG/spirometri etc och bestammer vilka som ska inkluderas. Det ar jattekul och vi lar oss jattemycket!

Har forsokt ladda upp bilder, men det verkar inte funka. Ni far halla ut till nasta gang! ¡Adios!

Possible for today

¡Hola amigos!

Har kommer den forsta virtuella halsningen fran oss pa andra sidan jordklotet! Vi har efter en ca 26 timmar lang resa landat (bade fysiskt och mentalt) i Lima, Peru. Eftersom hela resan gatt ovanligt latt och smidigt, sa var det ju givet att vi snart borde motas av nagon typ av problem. Och den som vantar pa nagot gott... Givetvis var det bara ett av vara tva incheckade bagage som behagade dyka upp i Lima. Nu, tre dygn senare, ar vaskan fortfarande forsvunnen. Flygbolaget LAN Chile nekar forstas bade till inblandning i det intraffade och till att ha nagon som helst information om var den kan tankas befinnas eller nar den kan behaga dyka upp. Jaja. Mañana.

Pa flygplatsen blev vi upphamtade av José Luis, den person som vi haft mest kontakt med i Lima innan vi reste hit. Eftersom var mailkontakt varit ratt intensiv den senaste tiden kande vi oss sakra pa att José Luis engelska, men tanke pa hans mail, borde vara ratt hyfsad. Sakta men sakert har vi dock insett att hans engelska ar samre an vi trott. Och forklaringen till hans bra mail-engelska: mailen har oversatts att labpersonal. Jaja.

Vi bor i ett litet rum hemma hos Señora Rosa. Rosa ar en liten gammal dam fran norra Peru. Naturligtvis pratar hon ingen engelska, sa vi far manga tillfallen att ova var taffliga spanska och Rosa far sig manga goda skratt. Faktiskt viker hon sig dubbel av skratt nar vi forsoker kommunicera. Menmen. Det bjuder vi pa. Dessutom skrattar vi gott vi ocksa. Mañana.

Redan i onsdags satte vi igang att planera vart projekt. Vi diskuterade inklusions- och exklusionskriterier, kopierade alla dokument, packade material och tranade oss pa att mata lungfunktion (med spirometri). Det stora problemet har hela tiden varit att vara 200 spottkoppar (som ju ar en forutsattning for hela projektet) i flera veckor har suttit fast i tullen. José Luis har jobbat hart for att fa loss dem och nar vi fragor honom hur det gar ar svaret alltid "Possible for tomorrow" eller "Possible for today". Det innebar alltsa att det kan ta precis hur lang tid som helst. Ikvall har vi iallafall fatt besked att spottkopparna godkants i tullen (dvs fatt stamplar och signaturer), vilket innebar att vi far ut dem pa mandag. Da far de skickas med oss till buss eftersom vi inte langre kommer vara kvar i Lima.

Summa sumarum ar vi bada taggade att imorgon bitti dra upp i bergen for att pa sondag paborja vart arbete. Rent praktiskt kommer det ga till sa att José Luis intervjuar alla vara forsokspersoner och vi tar blodprov (hemoglobin "blodvarde"), EKG, spirometri och mater syremattnad i blod. Pa sa satt ska vi valja ut vilka som far delta i var studie. José har gjort reklam i lokalradion sa vi hoppas att vi kommer motas av en lang ko Quechua-indianer som vill vara med i var studie pa sondag.

Imorgon vantar en bilresa upp till Cerro de Pasco som ligger pa 4400 meters hojd. Hogsta punkten som vi passerar pa vagen dit ar drygt 4800 meter... Vi har kakat lite profylaktisk Diamox och hoppas slippa akut hojdsjuka. Forutom hojdsjuka ar det nog ocksa viss risk for aksjuka... Vi har fatt lite forvarningar om att vagen inte ar direkt "ideal".. Det kan ju betyda precis vad som helst.

Uppe i Cerro de Pasco har vi troligtvis inte tillgang till internet, sa det drojer nog nagon vecka till nasta uppdatering. Om ni vill na oss ar vart nummer: +51 985 004 925. ¡Hasta luego!

Time to go!

Nu kan man verkligen säga att det börjar dra ihop sig! Det känns nästan som igår då vi stod i korridoren på Psyk och började smida planer inför det kommande projektarbetet. Då kändes termin 10 väldigt avlägsen, men tiden har ju en tendens att rulla på rätt snabbt och vips har 1,5 år flygit bort! När vi stod där på Psyk och drömde oss bort bland höga berg och höghöjdsmedicin, då hade vi ingen aning om hur mycket arbete som låg framför oss. Vi hade ingen susning om hur många mail vi skulle få skriva, hur många nätter vi skulle ligga sömnlösa för att budgeten har spruckit (igen!), och hur mycket vi skulle få tjata för att övertyga någon om att det vore en bra idé för dem att handleda oss/ ge oss pengar/ rådgiva oss i något kryptiskt ämne (typ statistik). Vi har slutat räkna hur många timmar vi lägger på projektet, svaret kommer ändå bara bli: för många! Med facit i hand hade vi säkert kunnat ta en enklare och kortare väg, men varför då? Det är ju utmaningar som är det roliga!

Nu är allt förarbete gjort: studiedesignen har ältats färdigt, frågeformulären är spikade och väskorna är packade med en väldigt udda blandning prylar. Det är inte varje dag man i samma ryggsäck stoppar underställ, bikini, pulsoxymeter, EKG-tolkningsboken och finklänning. Däremot tror och hoppas jag att vi kommer få användning för det mesta!

Så imorgon 11.25 lyfter planet från Landvetter. Via London och New York tar vi oss till Lima, Peru där vi landar tidigt onsdag morgon. Där ska vår blivande kollega och kompanjon José Luis (självfallet -vad skulle han annars heta?) plocka upp oss och sen kör vi! Äventyret kan börja!

Vårkänslor

Idag blev det en löptur ut till Saltholmen tillsammans med Henrik. Vi var alldeles för varmt klädda båda två -oförberedda på att det var vårväder utomhus! Härligt att solen äntligen värmer. Vi mötte massor med folk ute -det verkade som att de flesta ville ta tillvara på de varma solstrålarna.

Det blev ingen bild på turen idag, bjuder istället på solnedgången över älven i tisdags kväll!

Kilometerhjälpen

Är du trött på nyårslöften som inte infrias? Varför inte se till att 2012 blir året då du når dina träningsmål och samtidigt gör världen lite bättre? För att förena dessa två goda ting har vi (jag, Henrik, Maria och Rickard) startat Kilometerhjälpen. För varje kilometer träning som vi genomför under 2012 tänker vi skänka en krona till SOS Barnbyar. Vi hoppas att du vill göra detsamma!

Såhär fungerar det: Registrera din träning efter eget huvud (men gärna genom vår Kilometerhjälpen-grupp på funbeat.se). Du bestämmer självklart själv om du samlar dina kilometrar genom att promenera, springa, cykla, simma eller åka skidor. För varje kilometer du tränar, skänker du 1 krona till SOS Barnbyar. Det är upp till dig själv om du vill betala in dina kilometrar/kronor varje månad, varannan månad eller i slutet av året 2012. Pengarna betalar du enkelt in genom att surfa in på vår insamling hos SOS Barnbyar och trycka på knappen "Ge ditt bidrag".

Facile comme une crepe!

Bohusleden: Skatås - Angereds kyrka

Okej, ligger visst lite efter med uppdateringen här på bloggen. Men viss latens får tolereras när livet går i 180 knyck.

Förra helgen blev det iallafall ett långpass längs Bohusleden. Faktiskt var detta en favorit i repris! Bohusleden är en riktigt fin led och trots närheten till stan känns det direkt som man är mitt ute i vildmarken. Denna gång fick vi njuta leden med snö och is -när vi tog oss upp över Getryggen kändes det nästan som att vi var i fjällen!

Vi startade vår tur i Skatås och tog oss via Kåsjön och Jonsered till Angered. Totalt mäter turen knappt 30K. Sist vi sprang turen lyckades vi tappa bort oss bara ett par kilometer från målet i Angered -så även denna gång!! Vi var, speciellt mot slutet, väldigt uppmärksamma på ledmarkeringar, men plötsligt stod vi ändå mitt i skogen utan minsta tillstymmelse till ledmarkering. Hur är det möjligt?! Något hade vi ändå lärt oss från förra gången vi gjorde misstaget, och vi hade därför en kompass i ryggan. Sista kilometrarna sprang vi därför på kompassen och snart var vi framme vid kyrkan i Angered! Dessutom hade vi ett jädra flyt med bussen som kom precis när vi bytt om till torra ombyteskläder. Succé!

WRT Sandsjöbacka Trail Hel- & Halvmarathon

Har i helgen haft finbesök av Tässan som förärat västkusten med sin närvaro. Det var mycket uppskattat! Efter att Tässan bestämt sig och köpt sin tågbiljett, fick dock jag och Henrik nys om ett lopp som verkade väldigt kul; WRT Sandsjöbackaleden Hel- och Halvmarathon. Övertalningskampanjen påbörjades och snart var vi anmälda alla tre!

Lördag: Race day! Det blev en tidig lördagmorgon då klockan ringde strax före 06. Men jag hade inte riktigt rätt att klaga då Henrik gått hemifrån redan 05.15. Henrik som skulle köra helmaran startade i Kungsbacka, medan jag och Tässan körde halvmaran som startade i Kållered. Båda loppen gick i terräng, mestadels längs Sandsjöbackaleden, och halvmaran anslöt på helmarans bana så cirka 20K var gemensamma. I Kållered blev starten försenad med någon halvtimme, men vid 09 var vi iväg! Jag och Tässan tog det lugnt från första början och intog tidigt jumboplatsen. Vi njöt av vackra vyer och frostigt landskap. Efter ca 2K mötte vi en ensam tjej som stod och tvekade inför vägval. Tjejen, som hette Kristina, hängde sedan på oss resten av loppet och vi hann avverka rätt många samtalsämnen under våra timmar i skogen.

Från att ha varit uppehåll då vi startade, började snön sakta att falla. Snöfallet tilltog och efter ett par timmar snöade det rätt rejält. Förutom att det var lite svårt att se pga vind och snö så var det mest mysigt. Äntligen fick vi lite vinter!

Trion kämpade långsamt framåt via Torrekullaleden och Sandsjöbackaleden och sedan vidare genom Mölndal, Änggården och Safjället. Hejarop uppstod när Tässan slog sitt tidigare distansrekord på 15K. Efter dryga tre timmar påbörjade vi nedräkningen och det dröjde inte länge innan vi, efter totalt 24K, nådde målet vid Mölndalsvägen. Vi klämde snabbt varsin grillad korv, plockade upp våra goodiebags och satte fart mot Sportlife där dusch och bastu väntade.

Henrik trillade in i mål inte långt efter oss. Han hade som vanligt kört på lite mer och var rätt sliten med kramp i båda låren. Efter dusch och bastu drog vi in till stan och vilade benen på ett fik. Lördagskvällen blev väldigt lugn och det var många som somnade i soffan..

Trettonhelg i Hemsedal

Äntligen fjällen och äntligen skidåkning! Våra goda vänner och dedikerade skidåkare Maria och Rickard körde upp från Malmö i onsdags. De fick äran att sova en natt i gästrummet på Höjden innan vi torsdag morgon packade bilen och drog till fjälls. Troligtvis slog vi något slags rekord då resan upp tog närmre 8-9 timmar.. Men vi hade så trevligt och så mycket att snacka om att vi glömde bort att fokusera på vägskyltar och snabba kisspauser. Fram kom vi iallafall och flyttade in i en mysig liten stuga ett par hundra meter ifrån liften.

Helgen bjöd faktiskt på överraskande bra skidåkning och dessutom en hel del sol! Det var lite tunt med snö i terrängen utanför pisterna, och skidorna fick smaka en del sten. På kalfjället var den mesta snön bortblåst så det blev inget turande. Tre skiddagar gick ändå snabbt och lätt att slå ihjäl, dessutom hann vi träna oss på 180's och hoppa i vallar. Det blev även en sväng på after-skin där vi lyxade till det med varsin Ringnes på fat à 68 NOK.. I övrigt höll vi hårt i pengarna under helgen!

Som alltid när vi träffar Maria och Rickard spånas det hejvilt på nya resor, äventyr och upptåg. Hemsedal-helgen verkar ha resulterat i ett välgörenhetsprojekt som förhoppningsvis lanseras inom kort. Stay tuned!

Gott Nytt År!

Björneborg över julafton och därefter juldagar i Stockholm. Gött med några lediga dagar!

Nyårsafton inleddes med Sylvesterloppet: 10 km med start och mål på Heden. Vädret var toppen: solsken och temperatur runt nollan. För en gångs skull var jag hejaklack och Henrik sprang själv. Henrik gjorde en bra insats och sprang in på 38 minuter. Han såg glad ut efteråt:

Det nya året firade vi in på Stödbolls-maskerad i Majorna. Kanske bästa nyårsfesten någonsin?! Go stämning och bra drag! Nu kör vi 2012!