Mission: Patience in Latinamerica: Spottinsamling i Big Brother-stil

Antligen ar vi tillbaka i Lima och vi njuter av varmen, den syrerika luften och av att vara l-e-d-i-g-a. Idag tog vi sovmorgon och stack ut pa en joggingtur efter en kopp kaffe, banan och lite avokado. Det var otroligt skont att antligen fa anstranga sig fysiskt och bli svettig. Och jadrar vad svettiga vi blev! Men efter att ha frusit dygnet runt i en vecka sa har vi inte mage att klaga. Vi hittade iallafall en liten park dar ett varv var 1 km sa vi tog ett par varv dar. Resten av dagen kommer troligtvis att spenderas i horisontallage i solen.

Vara forsta dagar i Lima forra veckan besokte vi universitetet och forberedde var resa upp till Cerro de Pasco. Vi packade utrustning och provade material, sasom spirometrin (som anvands for att mata lungfunktion). Dessutom tranade vi in lite spanska fraser sa att vi skulle kunna instruera vara patienter i spirometrin, be dem att kla av sig och lagga sig ner for att ta ett EKG mm. Sedan satte vi oss i en fullpackad bil och drog upp mot bergen och Quechua-indianerna.

Det ar svart att beskriva var vecka i Cerro de Pasco. Tank er kyla och 4-5 lager klader pa dygnet runt. Pa natterna vaknade vi av huvudvark och pa morgonen kompletterades huvudvarken med illamaende. Detta kunde till viss del avstyras med hjalp av Diamox, men da fick vi istallet parestesier i hander och fotter. Det var bara att valja vilket man foredrog. Dessutom var vi helt cyanotiska pa lappar, kinder och oron. Vi poxade drygt 80% hela veckan. Da ar man inte sa kaxig, och att halla andan for att lyssna pa nagons hjarta gjorde att vi blev tvungna att hyperventilera..

Sondag morgon korde vi iallafall igang vart arbete och det rullade in patienter i en strid strom. José Luis intervjuade patienterna och vi gjorde alla medicinska undersokningar och bestamde om patienten skulle fa vara med i var studie eller inte. Totalt har vi under veckan fatt drygt 220 patienter, varav vi har inkluderat 73 stycken i var studie. Vi hade hoppats pa att fa ihop 100 stycken i Cerro (50 sjuka och 50 friska), men sa blev det inte. Efter ett par dagar borjade det sina pa patienter, sa da gjorde vi ny reklam i form av flyers och affischer. Detta resulterade i en ny strom av patienter.

(Observera Houdini under lakarrocken)

Vi bodde pa en forskningsstation dar vi hade lab, undersokningsrum och kok. Patienterna kom alltsa hem till oss och det var full rulle mellan klockan 07 och 22 varje dag. I snitt var vi utanfor forskningsstationen kanske en timme per dag, i ovrigt rorde vi oss fram och tillbaka i korridoren mellan labbet, undersokningsrummet, koket och vart sovrum. Det var en ratt surrealistisk situation och det enda som saknades var filmkameror och sa hade vi kunnat gora en ny Big Brother-produktion.

Nar vi fick en ny patient borjade vi med att mata Hb och darefter gick vi (om de hade Hb under 18 eller over 21) vidare med intervjuer och undersokningar. De flesta patienter var supertrevliga och tilltalade oss "Sí Doctora", "Grasisas, Doctora" eller "Claro, Doctora". Forutom undersokningar ville aven manga ha tips och rad, till exempel om vad de kunde gora for att sanka ett hogt Hb, eller om det var farligt att dricka for mycket alkohol eller ata for mycket fett. De var aven mycket nyfikna pa vilka vi var, varifran vi kom och varfor vi hamnat i Cerro de Pasco. Trots var knaggliga spanska funkade det faktiskt bra att kommunicera.

Vantrummet

Vi hann se oss lite om i stan, och besokte aven den gamla delen av staden dar gruvan ligger. Vi var de enda turisterna i stan och fick darfor mycket uppmarksamhet. Staden var ganska stor och bestod till storsta delen av mycket enkla hus. Det var inte mycket biltrafik, da de flesta inte agde nagon bil. Medelinkomsten var kanske 1000 soles/manad (knappt 3000sek). Trots fattigdom var det inte nagra problem for oss att knalla runt i stan, det kandes helt tryggt och sakert.

Till var hjalp i Cerro har vi haft "husvarden" Justino som har agerat dorrvakt vid patientanstormningarna, skott var disk och gatt arenden at oss. Som tack for hans hjalp kopte vi ett par presenter till honom, bland annat en tarta. Justino hade nog inte atit sa manga tartor i sina dar, for det behovdes en hel del instruktioner for att den skulle kunna skaras upp.

Efter en vecka i Cerro de Pasco var vi alla slutkorda och bestamde oss for att aka tillbaka till Lima. Vi behover ett par dagar har for att ta igen oss och borja organisera oss infor var resa till Puno. Dit flyger vi pa onsdag och da ar det Aymara-indianer som vi ska leta efter.