Motgångar i Desaguadero (Emelie bloggar)

Desaguadero, en stad vars namn det tog lång tid att lära sig uttala och ännu längre tog det att lära sig stava dess namn.. När vi åkte från Puno bad vi hotellet om tips på boende. "There are no good hotels in Desaguadero" fick vi som svar, och det visade sig stämma. Vi checkade in i ett råtthål, smutsigt och eländigt, men värst var lukten.
Varken jag eller Maja är sjåpiga, vi har båda varit med om smuts och dåliga hotellrum, vi står ut, men JLs ansikte fick en bister min som sen höll i sig under hela vistelsen.

Desaguadero ligger på 3850 moh, Cerro de Pasco på 4300 moh. Antingen har vi acklimatiserat oss, eller så är de 600 meterna som skiljer städerna åt avgörande för hur kroppen hanterar hypoxin. Ingen av oss led av höjden, så ingen huvudvärk eller matleda. Men kylan plågade oss fortfarande. Hotellet hade inget varmvatten och duschen hade fönster - utan glasruta. Som tidigare jobbade vi från tidig morgon till sen kväll. Vi satte klockan på 06.00, Maja gick upp och duschade medans jag själv låg kvar under mina fem yllefiltar och väntade på min tur. Emellanåt ekar förskräckta utrop från badrummet. Maja är ingen vekling, det är kallt! Under mina filtar vill jag bara blunda och somna om, allra minst gå upp och duscha. Men, vad gör man inte för att fullfölja uppdraget?:)

Innan vi ens kom hit har vi fått kämpa i motvind (eller mer rätt uttryckt: JL är den som fått ta största smällarna och den som legat sömnlös om nätterna). Kontakter som lovat hjälpa oss ändrar sig. Vi får börja om från början och leta kontakter. Uttröttande. Väl i Desaguadero fortsätter krånglet.
Allt verkade ju så bra vid första mötet; vi var välkomna, vi fick en litet skjul på gården vid det medicinska centret att hålla till i, det fanns lysrör i taket och ett eluttag för ström och det var allt vi behövde.

Jag är fortfarande rätt kass på att prata spanska, men jag förstår rätt bra. Jag, Maja, JL, sjukhuschefen och hans närmsta medarbetare sitter i möte, när det i en bisats framkommer att sjukhuschefen behöver en ny dator. JL översätter i dubbel bemärkelse "De vill ha lite pengar för material till sjukhuset som komepensation för att vi får låna lokalen - bomull, tvättsprit osv". Snällt menat med översättningen, JL vill inte att jag ska tappa ansiktet. Sjukhuschefen är dock inte blyg utan förtydligar: "Nej ingen bomull, en dator". Trots det kan jag först inte tro annat än att det är ett skämt. Såsmåningom kommer vi överens. Kan man få kvitto på mutor?

I Desaguadero bor Aymaraindiander, ättlingar till Inkafolket. Man vet väldigt lite om CMS i denna folkgrupp, men det sägs att de har mindre benägenhet att utveckla sjukdomen. Olyckligtvis, för vår skull, visade det sig stämma. I Cerro de Pasco kunde man med lätthet identifiera CMSfall under en promenad på marknaden, under vår tid i Desaguadero såg vi inte ett enda fall på stan.. Sjukhuset har haft 6 fall av CMS på 18 månader, då kan ni själva räkna hur lång tid det skulle ta för oss att samla in 50 case. Med vår massiva kampanj har vi lyckats hitta 7 case, men 7 är ju långt från 50. Vi har alltså 7 case och 50 kontroller, vi får se hur vi ska lösa detta. Om Aymaraindianerna har en skyddade gen eller om det är höjdskillnaden mellan CP och D som är den avgörande faktorn är frågan.

JL måste tillbaks till Lima för att undervisa och med de dåliga utsikterna att hitta fler case, tillsammans med den etiskt obekväma mut- situationen, har vi tillsammans bestämt oss för att avsluta fältstudien i D. Första fältstudien gick strålande, andra fältstudien var krångel från början till slut. Det är ju intressant att två identiska upplägg kan utfalla så motsatt.. men trist att inte allt går som en dans!

Vi packade ihop och drog mot Puno. Puno ligger vid Titicacasjön, världens högst belägna sjö, och i dagens strålande sol var det vackrare än vackrast! Vi tog med JL på en båttur till Islas flotantes, som är flytande vassöar (egentillverkade) på vilka Urofolket bosatt sig för några hundra år sedan för att undfly Incafolket. Incafoket har dött ut men Uros bor kvar på sina öar. Det är ca 50 st öar, inte särskilt stora, sisådär 10 hus på varje ö. Vassen är 3 meter tjock men sviktar under fötterna när man går iland. Sjön är 20 m djup, så öarna flyter verkligen. Häftigt att folk kan bo såhär!