Vi var i paradiset och jag önskar jag kunnat stanna lite längre (Emelie bloggar)

Vi hade egentligen inte tid och definitivt inte råd, men efter vår förskräckligt långa och omständiga resa upp till Guayaquil var lugn och ro, sol, hav (och lite lyx) det enda jag och Maja längtade efter. Det var ett impulsivt beslut men inget någon av oss ångrar. Galapagos var himmelen på jorden! Det var längesedan jag haft det så bra som dagarna där. Vi åkte på båtturer och tittade på djur, badade, lärde osimkunniga kineser snorkla (med gott resultat!), dök, sprang morgonturer till kritvita stränder, och fotade djur.
Och som vi fotade! Man ser nya sidor hos varandra när man reser tillsammans, och under Galapagosturen fick jag se en ny och väldigt rolig sida av min kära Maja. Maja älskar att fota djur!! Jag hade verkligen ingen aning om vilket fan av djurfotande hon är - och med alla djur som finns här på galapagos var hon som i extas!Som en femåring i en godisaffär! Passion smittar och när jag inte skrattade åt det roliga djurfotandet fick jag ägna tiden åt att sola och fnissa åt Maja och hennes djurfotarextas. Hon har nu tusentals bilder på söta sälungar och blåfotade boobies. Så tänk er noga för innan ni ber om att få se våra Galapagosbilder - det kommer ta en halv dag eller så:) Men hon fick också ihop en hel del fina djurbilder, eller hur!

Efter fem dagar i paradiset packade vi ihop och tog flyget till Quito, huvudstaden i Ecuador. Vi åkte dit för att besöka stiftelsen Soptippen.

Stiftelsen soptipen startades av en svensk journalist, Ulla-Brita Palm, som bodde och arbetade en tid i Quito i slutet av 80talet. Under sin tid här kom Ulla-Brita att besöka en soptipp där kvinnor och barn levde i misär av det som soptippen gav, och Ulla-Brita bestämde sig för att göra en insats mot de orättvisor hon såg. Hemma i Sverige igen började hon samla in kläder och pengar, som hon sen reste över med. Det började i liten skala, men växte med åren, och snart kunde Ulla-Brita anställa en läkare. När Göteborgs Posten 1991 skrev en artikel om soptippsprojektet hörde många av sig och ville ge bidrag, vilket resulterade i bildandet av Stiftelsen Soptippen.
Idag driver stiftelsen ett center för kvinnorna och barnen som tidigare bodde på soptippen. Här finns dagis, medicinskt center samt en sylokal där kvinnorna går i skola för att utbilda sig till sömmerskor. Utbildningen är tvåårig och under tiden kvinnorna är här går barnen på dagiset. Hälsovård och tandvård är gratis för de kvinnor som är knutna till centret.

Vi träffade Maria som är föreståndare för centret, fick information om stiftelsen och blev runtvisade på området. Vi träffade också David och Annie, två svenska volontärer som jobbat på centret i sex veckor. David och Annie jobbade nu på dagiset, och det var här även vi kom att spendera mestadelen av vår tid. Det var lite olyckligt, för just när vi var där fanns ingen doktor i huset, så vi fick inte se så mycket av den medicinska vården, men det var ju såklart roligt att få spendera tid med barnen!
Barnen var 6 mån till 5 år, 94 st. Det fanns 14 personal, inkl kökspersonalen. Banen var uppdelade i fyra åldersgrupper som höll till i olika delar av dagiset. De fick frukost och lunch och däremellan mellanmål bestående av banan smaksatt med ett vitaminpulver.
Vi spenderade mest tid med en grupp som bestod av barn 3-4 år och både jag och Maja var fascinerade/förskräckta över vilken disciplin lärarna hade på barnen. Treåringarna satt stilla och tysta i bänkarna, fick svara på frågor, prata i kör, stå stilla på led och rabbla namn på vilda djur samt fylla i stenciler (idag skulle vi måla alla vilda djur med blå krita och lämna de tama djuren omålade - ja, det var vilda djur-tema). Jag, som kämpat som en liten blå för att få mina 3åriga danselever att lära sig sitta stilla 30 sekunder i ring, kunde knappt tro mina ögon när jag såg hur disciplinerade banen var. Kanske måste det vara så när man är så få personal, eller kanske är det synen på pedagogik som är annorlunda här. Jag vet inte om jag gillar det, men grupperna fungerade i alla fall. Innan lunch fick barnen i alla fall en paus, då var det en timmas lek på gården och det var härligt att se! Vi åkte rutchkana, hoppade på bildäck, torkade snor och tårar, och så pratade vi om sånt som treåringar gillar att prata om: "fröken, vet du vad, hemma i mitt hus..där har jag.." eller "fröken, titta på mig.. titta vad jag kan". Det var härligt att höra att oavsett om vi är uppvuxna på en soptipp i Ecuador eller i trygga Sverige är det samma samtalsämnen vi gillar att dryfta med vår fröken.

Det var ett bra besök och det känns viktigt att med egna ögon få se hur Ulla-Britas frustration över soptippens misär utvecklat sig från idé till klädinsamling till ett välfungerande center. Det är lätt att se vad mycket denna insats betyder för kvinnorna och barnen, och hur det kan förändra deras framtid.
Kanske kommer vi tillbaks hit om några år, när vi har mer medicinsk kunskap i bagaget, det skulle vara roligt.

I Quito hann vi bara med ytterst lite turistande, det blev en tur upp på ett berg med utsikt över staden, samt en middag med David och Annie i gamla stan (A&D, tack för supertrevligt sällskap!). Quito är fint, rent, trevligt och vackert. Equador kan verkligen detdär med sophämtning/renhållning. Det är väldigt lite trafik. Staden känns trygg (enligt Annie är Quito den huvudstad i sydamerika med minst kriminalitet!). Staden är omgiven av många höga berg och det finns en vulkan i närheten man kan bestiga. Gamla stan har massa vackra kyrkor och fina hus från kolonialtiden. Med andra ord, en stad att komma tillbaka till, jag gillar den skarpt.

Men, återigen dags att åka. Vi satte oss på första morgonflyget till Guayaquil för att där ta nattbussen tillbaks till Lima. 31 svettiga timmar senare var vi hemma i La Residencia igen; hungriga, smutsiga och trötta.
Här har vi nu spenderat dagen på att bearbeta vår insamlade data från fältstudierna. Det tar tid och är ganska trist, men samtidigt tillfredsställande att se allt vårt slit komprimerat till siffror i ett excel-ark. Maja var som vanligt effektiv, trots att hon samtidigt räknade ner sekunderna till det som väntade: Henriks ankomst!

Vid sextiden dök så Henrik upp tillsammans med senior Rojjas, vår favvotaxichaufför. Hurra! Och denna gången kom även väskan fram (hurra igen!). Nu har vi firat med finmiddag och pisco sour i Miraflores. Imorgon bär det av till Cusco och vi alla ser fram emot berg och vandring!