Post-Ultra

Livet fortsätter även efter stora utmaningar. Jag hade stirrat mig så blind på datumet för TEC att jag inte reflekterat mycket över att livet faktiskt skulle fortsätta efteråt. Men det gjorde det förstås. Äntrade Ortopeden på Mölndal i måndags morse på stela ben och fick mycket cred för mina 8 mil. Igår (tisdags- 3 dagar efter TEC) hade den värsta stelheten i låren släppt och jag har sedan dess kunnat gå normalt och utan att halta. Har däremot kvar cirka fyra blånaglar, vilket gör skovalet till en utmaning.

Har varit mycket trött under veckan, tror det beror på flera nätters dålig sömn. Före tävlingen sov jag dåligt pga nervositet och efter tävlingen pga onda ben. Men inatt har jag sovit riktigt gott och börjar känna mig mer som mig själv. Har lyckats genomföra lite alternativ träning, igår simning och idag styrketräning. Kände mig som en riktig sjukgymnast idag på gymmet när jag tränade rotatorkuffen. Det är kul med ortopedi! Trots det har jag haft problem med pluggmotivation den här veckan.. Kanske beror på det hägrande påsklovet... På fredag bär det av mot Skottland för nya äventyr!

100 miles blev 50 resp. 75

..och vi är fantastiskt nöjda!

Strax före 10 var vi på plats vid starten i Ensta Krog. Vi hämtade nummerlappar och organiserade det sista i vår packning som vi hade vid varvning. Kl 10 gick starten och vi lyckönskades av fyrverkerier längs den första stigen. Härligt vilken fin stämning det var! Med lätta ben satte vi av ner mot Rönningesjön. Vi fick hålla igen i början för att inte förta oss och springa för fort. Hittade en ganska jämn och låg fart och vi lunkade på. Vädret var väl helt okej- uppehåll men ganska rejält med vind.

Vid varje varvning försökte vi fylla på så gott vi kunde med mat och dricka. Min mage, som alltid brukar hålla sig i schack, började krångla nästan från start och den ville inte bli bättre. Fick med jämna mellanrum slänga mig ut i skogen/ in på någon toalett och hade nästan hela vägen mer eller mindre magvärk.

Varven rullade på och vi hade ett fantastiskt stöd av familjen som dök upp allt mellan en och fyra gånger per varv. De hade alla möjliga metoder för att distrahera oss från tröttheten, som att spela Eye of the Tiger på högsta volym och gömma sig bakom träd/stugor och hoppa fram och skrämmas. Några timmar in i loppet hade de även varit hemma och hämtat vurvozuelor som de blåste i för fulla muggar. Det hördes långa vägar vill jag lova!!

Det fanns inte riktigt så mycket mat i energidepån som vi trott, så efter 6 varv bad vi mamma att åka via McDonalds och köpa hamburgare till oss inför nästa varvning. Det var gott vill jag lova! Med förnyade krafter gav vi oss ut på den åttonde milen och nu började det skymma. Jag hade under någon timmes tid funderat på att kliva av (som i TEC innebär att byta klass) vid 50 miles och under mitt åttonde varv bestämde jag att det fick bli så. Jag kände mig sliten, less på magvärk men framför allt fantastiskt nöjd med det jag åstadkommit! Klockade in 50 miles på drygt 10 timmar, en tid som jag tror räcker för seedning till Comrades om man skulle bli sugen..

Henrik hade dock krafter kvar så han satte på sig pannlampa och drog iväg ensam. Jag hann hem och ta en dusch och åkte sedan tillbaka till Ensta Krog med en matlåda lasagne som Henrik fick vid nästa varvning. Efter 10 mil fick Henrik sällskap av pacer Tomas och jag och mamma åkte hem för att sova. Jag ställde min klocka på 05.30 för att vara beredd att gå upp och pacea Henrik på hans sista varv. Men klockan 03 plingade det på dörren och där stod Henrik. Efter två varv med Tomas kände Henrik att han gett allt han hade. Det räckte 75 miles (12 mil), vilket i sig är en ofattbar distans att springa!

Sammanfattningsvis är vi grymt nöjda med våra insatser! Vi kämpade väl och det räcker för oss. 100 miles är en sjukt lång sträcka att springa och vi har fått lite mer insikt i vad det innebär och hur man ska lägga upp loppet. Får vi återhämta oss lite och suga på karamellen så kan det väl hända att vi en vacker dag gör ett nytt försök på 100 miles!

Vill också tacka alla våra supporters som var på plats igår: Elisabeth, Thomas, Fredrik, Lisa, Katarina, Anders och Tomas! En stor eloge till er- ni har jobbat precis lika bra som vi!! Tack också sms-marodören Lisette och alla andra som tänkte på oss igår! Ni hjälpte oss framåt!

Dan före dopparedan!

Om ett dygn är vi i rörelse! Om 21 timmar går starten i Ensta Krog! Börjar bli lite smånervös, men ser fram emot att få utmana mig själv. Har dagen till ära tagit ledigt idag, sovit ut och packat i lugn och ro. Väskan är fullproppad med löparkläder och -tillbehör. "Civila kläder" i form av rena underkläder och ett linne ligger i ett ytterfack. Man behöver ju inte så mycket vanliga kläder när planen för helgen består av löpning och åter löpning...

Snart drar vi ut till Landvetter och flyger till Arlanda. Ikväll laddar och peppar vi med föräldrarna i Täby. Till efterrätt har vi önskat oss ostkaka- ultralegenden Rune Larssons favorit före långlopp- man får ta till alla medel man kan. Nu kör vi!

4 dagar kvar...

...snart är helgen 9-10 april här, ett datum som har funnit i mitt huvud i många månader länge nu. När det väl börjar närma sig så är det alltid lätt att tänka att man kunde ha tränat mer. Och visst kunde man väl ha gjort det. Känner ändå att jag just nu är bättre förberedd för TEC än jag någonsin har varit tidigare. Har sprungit fler mil i mars månad än jag har sprungit någon månad tidigare. Jag fokuserar på de mil jag faktiskt har sprungit, istället för dem jag kunde ha sprungit.

Klockan 10.00 på lördag går starten. Jag och Henrik kör som ett team, då vår vapendragare Lisette tyvärr är skadad. Vi kör all in och satsar på att springa 100 miles. Vi har diskuterat om vi borde ha anmält oss på en kortare distans, men varför göra något som man tror att man klarar? Är det inte mer spännande att satsa högt och se hur långt man kommer? Det tycker vi iallafall. Därför kör vi all in och ser hur långt det bär. För att citera TEC's tävlingsledare: "We don't do it because it's easy; we do it because it's hard."

Nedräkning: 1 vecka kvar till TEC

Kilian Jornet Burgada, grym ultralöpare, uttrycker sig såhär:
"På startlinjen har vi alla två ben och ett hjärta. Vi har alla samma chans. Om du är motiverad kan du flytta fram din mentala gräns. Smärtan, illamåendet och tröttheten kommer alltid, men det är sinnet och tankarna -den mentala styrkan- som avgör vad du klarar."