Toppkänsla!

Efter fem dagars hyfsat krävande vandring landade vi i Cusco. Där hade vi blivit tipsade om ett schysst fik så vi hängde där ett par timmar och tryckte i oss amerikanska pannkakor, scrambled eggs och kaffe för att kompensera för att förlorade kalorier den gångna veckan. När dagen var slut hoppade vi på en nattbuss till Arequipa i jakt på nya äventyr!

Arequipa är Perus näst största stad och skiljer sig på många sätt från Lima. Arequipa är mindre, lugnare, fräschare och framför allt finns det inga stora motorvägar som drar kors och tvärs genom stan.. Staden ligger på ca 2400 meters höjd, vilket även gör temperaturen ganska behaglig. Fördelen med Arequipa är även att staden är omringad av ett ansenligt gäng vulkaner med toppar i 6000-meterstrakten. Detta hade förstås inte undgått oss!

Följande dag blir vi upplockade vid 08-snåret och åker iväg för att möta de andra 4 deltagare och 2 guider som vi ska vandra ihop med de närmaste två dagarna. Vi är en grym grupp, som förutom oss tre består av en tyska, en amerikan, en peruan och en brittisk dam som tänker bestiga berget i kjol(!). Efter lite fix och trix är vi klara och drar iväg mot berget, El Misti. Vi får skjuts med en 4-wheel-drive så långt som vägen tillåter. Vid ungefär 3400 möh blir vi avsläppta, drar på oss ryggsäckarna och börjar gå mot vårt basecamp. En av guiderna går först och han håller verkligen ett helt otroligt lågt tempo. I början har vi svårt att förstå varför vi ska gå så sjukt långsamt, men ge oss ett dygn och det kommer visa sig att vi inte klarar att hålla detta tempo längre...

Efter en dags stretande är vi framme vid vårt basecamp på 4500 meter, vi har tur då en annan grupp varit där dagen innan och lämnat kvar tält, stegjärn och isyxor till oss. Medan middagen tillagas (pulversoppa följt av spaghetti med tomatsås och tonfisk) börjar det regna. Och sen kommer haglet. Och slutligen snön. Vi försvinner alla snabbt in i våra tält där vi käkar upp det sista av middagen. Trots att klockan inte är mycket mer än 18 somnar vi alla, även om det tar ett tag pga kyla och väta.

Klockan 00:00 väcks vi av en käck röst som deklarar "Good Morning! Please wake up!". Motvilligt slår vi upp ögonen och tänder pannlamporna. Långsamma, trötta rörelser för att få på sig alla lager med kläder. Men när vi kommer ut ur tälten och ser ljusen från Arequipa långt nere i dalen vaknar vi snabbt till. Så vackert! Sedan bjuds vi på resans hittills äckligaste frukost: torrt vitt rostbröd med jordgubbssylt och den vidriga andinska osten som de envisas med att käka uppe i berget. Men vad ska man göra? Under tystnad sväljer vi ner fyra smörgåsar var, med hjälp av lite coca-te. De är väldigt förtjusta i sina coca-produkter uppe i bergen och hävdar bestämt att det hjälper mot höghöjdssjuka. Efter en djupdykning i höghöjdsmedicinens värld har vi svårt att förstå hur coca skulle kunna hjälpa mot höghöjdssjuka, men vem vet? Det är ju inte som att den västerländska medicinen har alla svaren på bordet direkt.

01:30 är vi färdiga och påbörjar vår långsamma vandring mot toppen. Vi går endast i skenet av våra pannlampor, vilket ger en ganska surrealistisk känsla. Trots vårt låga tempo är vi alla nu rejält andfådda när vi går och välkomnar korta pauser. Henrik är sliten redan från start, vilket gör vandringen uppåt plågsam för honom.

Soluppgången vid halv sex är väldigt välkommen, äntligen kan vi njuta av utsikten! Efter ytterligare någon timme tar vi på oss stegjärn och tar yxorna i handen. Gött att få lite snö under fötterna! Saknar dock skidorna... Vi stretar på och tar oss sakta men säkert allt närmre toppen. De allra sista metrarna upp på toppen är otroligt tunga, men plötsligt står vi äntligen där, 5822 meter över havet! Precis nedanför oss ryker det ur kratern och åt alla håll ser vi olika berg och vulkaner. Både jag och Henrik är slitna så vi lägger oss ner för att vila och det dröjer inte många sekunder innan vi somnar. Det är lite mer fart på Emelie som passar på att foto och kontrollera vår medvetandestatus. Efter ett par segerbilder och lite vila är det dags att påbörja vandringen nedåt, vilket verkligen blir en prövning i tålamod. Vi ömsom kanar på rumpan och glider på fötterna -först i snön och längre ned i den mjuka vulkansanden. Runt 12 är vi tillbaka i vårt basecamp där vi plockar ihop all utrustning och bär med oss vidare ner. Framåt eftermiddagen är vi tillbaka i Arequipa där vi efter en middag på stan snabbt somnar ovaggade...

Salkantay: 5 dagars vandring mot Machu Picchu

Nu har de tre musketorerna landat i Perus nast storsta stad: Arequipa. Vi anlande imorse med nattbussen fran Cusco och har precis checkat in pa ett hostel mitt i stan, endast ett stenkast fran Plaza de Armas (stort torg som finns i varje peruansk stad). Vi ar lite trotta i ogonen efter en natt pa bussen, samt lite slitna i benen efter fem dagars vandring i bergen. Nu ska vi vila upp oss nagon dag innan vi drar igang nya aventyr!

I en grupp pa cirka 20 personer fran varldens alla horn, har vi de senaste dagarna vandrat over bergen med slutmalet Machu Pichhu. Vi har gatt en gammal inkaled som kallas "Salkantay" och totalt har vi nog fatt ihop cirka 100 km och ett antal hojdmeter. Denna led ar ett alternativ till den klassiska inkaleden, med skillnaderna att den ar langre och gar over hogre hojder. Var hogsta passage var ett pass som lag pa cirka 4600 meter, dit vi nadde var andra dag. Da flasade vi pa ordentligt, men annars gick det faktiskt riktigt bra! Ingen av oss har kant av nagon hojdsjuka och vi har kunnat knata pa ratt bra!

De tre forsta natterna sov vi i talt, vilket ju alltid ar mysigt, men det mister lite av sin charm nar vi ar ett 20-tal personer som taltar pa ett lerfalt. Forutom att Emelie den forsta natten fick ett blott liggunderlag sa har det anda varit harligt att sova ute i naturen. Sista natten sov vi pa hostel i Agua Calientes, vilket ar den stad som ligger narmast Machu Pichhu. Darifran startade vi sedan den femte dagen klockan 04.00 med pannlampor var klattring upp mot Machu Pichhu. Det var riktigt svettigt trots den svala temperaturen! Dock var det modan vart nar vi var nastan forst in till ruinerna och fick se dessa folktomma. Riktigt haftigt! Efter cirka en kvart borjade regnet osa ner och efter en guidad tur sokte vi skydd i kaffe-shoppen. Det sag riktigt morkt ut ett tag, sa vi satt lange och spelade kort med danskar och hollandare. Sedan hade vi turen med oss och det sprack upp! Da skynade vi oss upp pa Huaynapicchu, vilket ar en bergstopp ovanfor Machu Picchu som ger en fantastisk utsikt over ruinerna. Det var grejer det!

Vi var i paradiset och jag önskar jag kunnat stanna lite längre (Emelie bloggar)

Vi hade egentligen inte tid och definitivt inte råd, men efter vår förskräckligt långa och omständiga resa upp till Guayaquil var lugn och ro, sol, hav (och lite lyx) det enda jag och Maja längtade efter. Det var ett impulsivt beslut men inget någon av oss ångrar. Galapagos var himmelen på jorden! Det var längesedan jag haft det så bra som dagarna där. Vi åkte på båtturer och tittade på djur, badade, lärde osimkunniga kineser snorkla (med gott resultat!), dök, sprang morgonturer till kritvita stränder, och fotade djur.
Och som vi fotade! Man ser nya sidor hos varandra när man reser tillsammans, och under Galapagosturen fick jag se en ny och väldigt rolig sida av min kära Maja. Maja älskar att fota djur!! Jag hade verkligen ingen aning om vilket fan av djurfotande hon är - och med alla djur som finns här på galapagos var hon som i extas!Som en femåring i en godisaffär! Passion smittar och när jag inte skrattade åt det roliga djurfotandet fick jag ägna tiden åt att sola och fnissa åt Maja och hennes djurfotarextas. Hon har nu tusentals bilder på söta sälungar och blåfotade boobies. Så tänk er noga för innan ni ber om att få se våra Galapagosbilder - det kommer ta en halv dag eller så:) Men hon fick också ihop en hel del fina djurbilder, eller hur!

Efter fem dagar i paradiset packade vi ihop och tog flyget till Quito, huvudstaden i Ecuador. Vi åkte dit för att besöka stiftelsen Soptippen.

Stiftelsen soptipen startades av en svensk journalist, Ulla-Brita Palm, som bodde och arbetade en tid i Quito i slutet av 80talet. Under sin tid här kom Ulla-Brita att besöka en soptipp där kvinnor och barn levde i misär av det som soptippen gav, och Ulla-Brita bestämde sig för att göra en insats mot de orättvisor hon såg. Hemma i Sverige igen började hon samla in kläder och pengar, som hon sen reste över med. Det började i liten skala, men växte med åren, och snart kunde Ulla-Brita anställa en läkare. När Göteborgs Posten 1991 skrev en artikel om soptippsprojektet hörde många av sig och ville ge bidrag, vilket resulterade i bildandet av Stiftelsen Soptippen.
Idag driver stiftelsen ett center för kvinnorna och barnen som tidigare bodde på soptippen. Här finns dagis, medicinskt center samt en sylokal där kvinnorna går i skola för att utbilda sig till sömmerskor. Utbildningen är tvåårig och under tiden kvinnorna är här går barnen på dagiset. Hälsovård och tandvård är gratis för de kvinnor som är knutna till centret.

Vi träffade Maria som är föreståndare för centret, fick information om stiftelsen och blev runtvisade på området. Vi träffade också David och Annie, två svenska volontärer som jobbat på centret i sex veckor. David och Annie jobbade nu på dagiset, och det var här även vi kom att spendera mestadelen av vår tid. Det var lite olyckligt, för just när vi var där fanns ingen doktor i huset, så vi fick inte se så mycket av den medicinska vården, men det var ju såklart roligt att få spendera tid med barnen!
Barnen var 6 mån till 5 år, 94 st. Det fanns 14 personal, inkl kökspersonalen. Banen var uppdelade i fyra åldersgrupper som höll till i olika delar av dagiset. De fick frukost och lunch och däremellan mellanmål bestående av banan smaksatt med ett vitaminpulver.
Vi spenderade mest tid med en grupp som bestod av barn 3-4 år och både jag och Maja var fascinerade/förskräckta över vilken disciplin lärarna hade på barnen. Treåringarna satt stilla och tysta i bänkarna, fick svara på frågor, prata i kör, stå stilla på led och rabbla namn på vilda djur samt fylla i stenciler (idag skulle vi måla alla vilda djur med blå krita och lämna de tama djuren omålade - ja, det var vilda djur-tema). Jag, som kämpat som en liten blå för att få mina 3åriga danselever att lära sig sitta stilla 30 sekunder i ring, kunde knappt tro mina ögon när jag såg hur disciplinerade banen var. Kanske måste det vara så när man är så få personal, eller kanske är det synen på pedagogik som är annorlunda här. Jag vet inte om jag gillar det, men grupperna fungerade i alla fall. Innan lunch fick barnen i alla fall en paus, då var det en timmas lek på gården och det var härligt att se! Vi åkte rutchkana, hoppade på bildäck, torkade snor och tårar, och så pratade vi om sånt som treåringar gillar att prata om: "fröken, vet du vad, hemma i mitt hus..där har jag.." eller "fröken, titta på mig.. titta vad jag kan". Det var härligt att höra att oavsett om vi är uppvuxna på en soptipp i Ecuador eller i trygga Sverige är det samma samtalsämnen vi gillar att dryfta med vår fröken.

Det var ett bra besök och det känns viktigt att med egna ögon få se hur Ulla-Britas frustration över soptippens misär utvecklat sig från idé till klädinsamling till ett välfungerande center. Det är lätt att se vad mycket denna insats betyder för kvinnorna och barnen, och hur det kan förändra deras framtid.
Kanske kommer vi tillbaks hit om några år, när vi har mer medicinsk kunskap i bagaget, det skulle vara roligt.

I Quito hann vi bara med ytterst lite turistande, det blev en tur upp på ett berg med utsikt över staden, samt en middag med David och Annie i gamla stan (A&D, tack för supertrevligt sällskap!). Quito är fint, rent, trevligt och vackert. Equador kan verkligen detdär med sophämtning/renhållning. Det är väldigt lite trafik. Staden känns trygg (enligt Annie är Quito den huvudstad i sydamerika med minst kriminalitet!). Staden är omgiven av många höga berg och det finns en vulkan i närheten man kan bestiga. Gamla stan har massa vackra kyrkor och fina hus från kolonialtiden. Med andra ord, en stad att komma tillbaka till, jag gillar den skarpt.

Men, återigen dags att åka. Vi satte oss på första morgonflyget till Guayaquil för att där ta nattbussen tillbaks till Lima. 31 svettiga timmar senare var vi hemma i La Residencia igen; hungriga, smutsiga och trötta.
Här har vi nu spenderat dagen på att bearbeta vår insamlade data från fältstudierna. Det tar tid och är ganska trist, men samtidigt tillfredsställande att se allt vårt slit komprimerat till siffror i ett excel-ark. Maja var som vanligt effektiv, trots att hon samtidigt räknade ner sekunderna till det som väntade: Henriks ankomst!

Vid sextiden dök så Henrik upp tillsammans med senior Rojjas, vår favvotaxichaufför. Hurra! Och denna gången kom även väskan fram (hurra igen!). Nu har vi firat med finmiddag och pisco sour i Miraflores. Imorgon bär det av till Cusco och vi alla ser fram emot berg och vandring!

Galápagos i bilder

Fem dagar i paradiset

Efter tre veckors intensivt jobb blev det en lucka i vart schema och vi upptackte plotsligt att vi hade en vecka ledigt! Sa snart vi landat i Lima och lastat av alla grejer pa universitetet akte vi till busstationen for att leta biljetter till Ecuador. Bussarna till Quito var fullbokade och vi kopte oss darfor varsin biljett till Guayaquil, lite langre soderut i Ecuador. Foljande dag hoppade vi pa bussen som skulle ta 29 timmar...

Narmre 48 timmar, tva natter ombord pa bussen, en trafikolycka, mangder av timmars vantetid pa busstation/ langs vagkanten, gedigna passkontroller och en dros filmer dubbade till spanska senare vaknar vi klockan 04.30 i Guayaquil. Vi ar sletna som fasen, luktar otroligt illa och har inte sovit ordentligt pa tva dygn. Vi har fatt hora att flygplatsen inte ligger sa langt ifran dar vi blivit avslappta, sa vi bestammer oss for att traska dit for att se om det finns nagra flygbiljetter till Quito. For just nu kan vi inte tanka oss nagot varre an att hoppa pa en ny buss.

Val ute pa flygplatsen rycks vi med i backpacker-andan och stundens hetta. Helt plotsligt star vi dar med varsin biljett till Galapagos-oarna i handen. Hade vi inte varit sa enormt slitna, buss-trotta och sugna pa en riktigt fin strand hade vi nog inte hamnat har. Men nu gar vi ombord pa ett flygplan som flyger 100 mil rakt ut i Stilla Havet. Vi kliver av planet i paradiset.

Galapagos-oarna ar verkligen fantastiska. Vi har bott pa en av oarna som heter Santa Cruz, och harifran gjort dagsutflykter. Det ar ett spackat schema att folja! Varje dag ringer klockan senast 06 och da far man rappa pa for att hinna gora sig iordning och kaka frukost innan avfard klockan 07. Pa dagsutflyjterna har vi besokt tva andra oar, San Cristobal och Isla Isabela. Dar har vi blivit runtvisade av guider och tittat pa flamingos, stora odlor och jatteskoldpaddor. Dessutom har vi snorklat med sjolejon och havsskoldpaddor. Det ar helt otroligt att djuren inte ar det minsta skygga for manniskor! Man kan ga sa nara som 2 meter utan att stora dem. Helt fantastiskt.

Igar var vi ute och dok! For Emelie var det dykpremiar och jag tror att hon fick blodad tand! For min del var det narmre 2 ar sedan jag dok senast, men efter en snabb repetition kandes det bra. Vi gjorde tva stycken dyk (Emelie hand i hand med dykinstruktoren) och sag rockor, skoldpaddor och massa revhajar. Tydligen hade vi aven ett par hammarhajar i sikte, men vi bada lyckades missa dessa -troligtvis bara genom att titta at fel hall for tillfallet. Dyken dokumenterades med film och foto- sa bildbevis kommer senare! Bilduppladdning kraver battre uppkoppling...

Imorgon flyger vi till Quito dar vi ska vara tva dagar. Forhoppningsvis blir det besok pa ett medicinskt center for kvinnor. Sedan ska vi ta oss tillbaka till Lima dar vi ska mota upp Henrik pa lordag! Jippi!!!

Motgångar i Desaguadero (Emelie bloggar)

Desaguadero, en stad vars namn det tog lång tid att lära sig uttala och ännu längre tog det att lära sig stava dess namn.. När vi åkte från Puno bad vi hotellet om tips på boende. "There are no good hotels in Desaguadero" fick vi som svar, och det visade sig stämma. Vi checkade in i ett råtthål, smutsigt och eländigt, men värst var lukten.
Varken jag eller Maja är sjåpiga, vi har båda varit med om smuts och dåliga hotellrum, vi står ut, men JLs ansikte fick en bister min som sen höll i sig under hela vistelsen.

Desaguadero ligger på 3850 moh, Cerro de Pasco på 4300 moh. Antingen har vi acklimatiserat oss, eller så är de 600 meterna som skiljer städerna åt avgörande för hur kroppen hanterar hypoxin. Ingen av oss led av höjden, så ingen huvudvärk eller matleda. Men kylan plågade oss fortfarande. Hotellet hade inget varmvatten och duschen hade fönster - utan glasruta. Som tidigare jobbade vi från tidig morgon till sen kväll. Vi satte klockan på 06.00, Maja gick upp och duschade medans jag själv låg kvar under mina fem yllefiltar och väntade på min tur. Emellanåt ekar förskräckta utrop från badrummet. Maja är ingen vekling, det är kallt! Under mina filtar vill jag bara blunda och somna om, allra minst gå upp och duscha. Men, vad gör man inte för att fullfölja uppdraget?:)

Innan vi ens kom hit har vi fått kämpa i motvind (eller mer rätt uttryckt: JL är den som fått ta största smällarna och den som legat sömnlös om nätterna). Kontakter som lovat hjälpa oss ändrar sig. Vi får börja om från början och leta kontakter. Uttröttande. Väl i Desaguadero fortsätter krånglet.
Allt verkade ju så bra vid första mötet; vi var välkomna, vi fick en litet skjul på gården vid det medicinska centret att hålla till i, det fanns lysrör i taket och ett eluttag för ström och det var allt vi behövde.

Jag är fortfarande rätt kass på att prata spanska, men jag förstår rätt bra. Jag, Maja, JL, sjukhuschefen och hans närmsta medarbetare sitter i möte, när det i en bisats framkommer att sjukhuschefen behöver en ny dator. JL översätter i dubbel bemärkelse "De vill ha lite pengar för material till sjukhuset som komepensation för att vi får låna lokalen - bomull, tvättsprit osv". Snällt menat med översättningen, JL vill inte att jag ska tappa ansiktet. Sjukhuschefen är dock inte blyg utan förtydligar: "Nej ingen bomull, en dator". Trots det kan jag först inte tro annat än att det är ett skämt. Såsmåningom kommer vi överens. Kan man få kvitto på mutor?

I Desaguadero bor Aymaraindiander, ättlingar till Inkafolket. Man vet väldigt lite om CMS i denna folkgrupp, men det sägs att de har mindre benägenhet att utveckla sjukdomen. Olyckligtvis, för vår skull, visade det sig stämma. I Cerro de Pasco kunde man med lätthet identifiera CMSfall under en promenad på marknaden, under vår tid i Desaguadero såg vi inte ett enda fall på stan.. Sjukhuset har haft 6 fall av CMS på 18 månader, då kan ni själva räkna hur lång tid det skulle ta för oss att samla in 50 case. Med vår massiva kampanj har vi lyckats hitta 7 case, men 7 är ju långt från 50. Vi har alltså 7 case och 50 kontroller, vi får se hur vi ska lösa detta. Om Aymaraindianerna har en skyddade gen eller om det är höjdskillnaden mellan CP och D som är den avgörande faktorn är frågan.

JL måste tillbaks till Lima för att undervisa och med de dåliga utsikterna att hitta fler case, tillsammans med den etiskt obekväma mut- situationen, har vi tillsammans bestämt oss för att avsluta fältstudien i D. Första fältstudien gick strålande, andra fältstudien var krångel från början till slut. Det är ju intressant att två identiska upplägg kan utfalla så motsatt.. men trist att inte allt går som en dans!

Vi packade ihop och drog mot Puno. Puno ligger vid Titicacasjön, världens högst belägna sjö, och i dagens strålande sol var det vackrare än vackrast! Vi tog med JL på en båttur till Islas flotantes, som är flytande vassöar (egentillverkade) på vilka Urofolket bosatt sig för några hundra år sedan för att undfly Incafolket. Incafoket har dött ut men Uros bor kvar på sina öar. Det är ca 50 st öar, inte särskilt stora, sisådär 10 hus på varje ö. Vassen är 3 meter tjock men sviktar under fötterna när man går iland. Sjön är 20 m djup, så öarna flyter verkligen. Häftigt att folk kan bo såhär!

Lima - Puno - Desaguadero

Hej Sverige.

Har ligger jag i min sang i Desaguadero pa den bolivianska gransen nedbaddad i en sovsack, fyra tacken, understall, pyjamas, mossa och houdini. Storsta problemet just nu ar att jag fryser om fingrarna nar jag skriver pa datorn. Vi ar alltsa tillbaka i kylan. Och i regnet.

Desaguadero ar ett litet peruanskt samhalle som ligger pa 3800 meters hojd precis intill gransen mot Bolivia. Det ar sa nara att vi nastan kan se skylten dar det star "Welcome to Bolivia!" fran vart fonster. Desaguadero verkar vara en liten stad dar ingen stannar langre tid an vad det tar att komma igenom passkontrollen. Troligtvis ar detta anledningen till det ytterst spartanska erbjudandet av hostel/hotell och restauranger. Nu har vi iallafall lyckats hitta ett acceptabelt boende och till lunch snokade vi reda pa lite ris och stekta agg. Dessutom kopte vi en stor pase sotade popcorn av en gammal dam. Sa nu ar magarna uppblasta.

Igar morse flog vi fran Lima till Puno som ar en fin stad som ligger precis intill Titicaca-sjon (varldens hogst belagna sjo tror jag). Dar gjorde vi ett besok pa Universitetet for att knyta kontakter och diskutera mojligheter att genomfora vart forskningsprojekt. Vi var beredda pa att mota mer problem an i Cerro de Pasco. Efter ett par timmars overlaggande, telefonsamtal, handskakningar och dunkningar i ryggen stod det klart att det basta for oss vore att fortsatta till Desaguadero. I Desaguadero finns det fler Aymaraindianer (som ju ar dem vi ar ute efter), samt ett medicinskt center dar vi skulle kunna halla till. Det lat ju inte sa dumt!

Sagt och gjort. Imorse akte vi darfor vidare till Desaguadero och har ar vi nu. Vi har besokt det medicinska centret, fatt ett rum dar vi kan halla till och moblerat detta. Vi har ocksa hunnit dela ut 400 flyers pa stan om var "Campana Medica Gratuita". Darfor hoppas vi pa stor tillstromning av patienter imorgon bitti! Vi har haft lite problem med sjukhusledningen da de inte vill att vi ska ge vara volontarer de 5 dollar som vi planerat. Istallet vill de att dessa pengar ska tillfalla deras medicinska center och mojliggora inkop av tex en dator. Vi far se imorgon hur det loser sig.

Forutom att vi fryser och ar trotta mar vi bra. Inga hoghojdssymptom denna gangen! Skont att slippa huvudvarken... Nu ar det dags att sova, imorgon hoppas vi pa mycket arbete. God natt!