Vi var i paradiset och jag önskar jag kunnat stanna lite längre (Emelie bloggar)

Vi hade egentligen inte tid och definitivt inte råd, men efter vår förskräckligt långa och omständiga resa upp till Guayaquil var lugn och ro, sol, hav (och lite lyx) det enda jag och Maja längtade efter. Det var ett impulsivt beslut men inget någon av oss ångrar. Galapagos var himmelen på jorden! Det var längesedan jag haft det så bra som dagarna där. Vi åkte på båtturer och tittade på djur, badade, lärde osimkunniga kineser snorkla (med gott resultat!), dök, sprang morgonturer till kritvita stränder, och fotade djur.
Och som vi fotade! Man ser nya sidor hos varandra när man reser tillsammans, och under Galapagosturen fick jag se en ny och väldigt rolig sida av min kära Maja. Maja älskar att fota djur!! Jag hade verkligen ingen aning om vilket fan av djurfotande hon är - och med alla djur som finns här på galapagos var hon som i extas!Som en femåring i en godisaffär! Passion smittar och när jag inte skrattade åt det roliga djurfotandet fick jag ägna tiden åt att sola och fnissa åt Maja och hennes djurfotarextas. Hon har nu tusentals bilder på söta sälungar och blåfotade boobies. Så tänk er noga för innan ni ber om att få se våra Galapagosbilder - det kommer ta en halv dag eller så:) Men hon fick också ihop en hel del fina djurbilder, eller hur!

Efter fem dagar i paradiset packade vi ihop och tog flyget till Quito, huvudstaden i Ecuador. Vi åkte dit för att besöka stiftelsen Soptippen.

Stiftelsen soptipen startades av en svensk journalist, Ulla-Brita Palm, som bodde och arbetade en tid i Quito i slutet av 80talet. Under sin tid här kom Ulla-Brita att besöka en soptipp där kvinnor och barn levde i misär av det som soptippen gav, och Ulla-Brita bestämde sig för att göra en insats mot de orättvisor hon såg. Hemma i Sverige igen började hon samla in kläder och pengar, som hon sen reste över med. Det började i liten skala, men växte med åren, och snart kunde Ulla-Brita anställa en läkare. När Göteborgs Posten 1991 skrev en artikel om soptippsprojektet hörde många av sig och ville ge bidrag, vilket resulterade i bildandet av Stiftelsen Soptippen.
Idag driver stiftelsen ett center för kvinnorna och barnen som tidigare bodde på soptippen. Här finns dagis, medicinskt center samt en sylokal där kvinnorna går i skola för att utbilda sig till sömmerskor. Utbildningen är tvåårig och under tiden kvinnorna är här går barnen på dagiset. Hälsovård och tandvård är gratis för de kvinnor som är knutna till centret.

Vi träffade Maria som är föreståndare för centret, fick information om stiftelsen och blev runtvisade på området. Vi träffade också David och Annie, två svenska volontärer som jobbat på centret i sex veckor. David och Annie jobbade nu på dagiset, och det var här även vi kom att spendera mestadelen av vår tid. Det var lite olyckligt, för just när vi var där fanns ingen doktor i huset, så vi fick inte se så mycket av den medicinska vården, men det var ju såklart roligt att få spendera tid med barnen!
Barnen var 6 mån till 5 år, 94 st. Det fanns 14 personal, inkl kökspersonalen. Banen var uppdelade i fyra åldersgrupper som höll till i olika delar av dagiset. De fick frukost och lunch och däremellan mellanmål bestående av banan smaksatt med ett vitaminpulver.
Vi spenderade mest tid med en grupp som bestod av barn 3-4 år och både jag och Maja var fascinerade/förskräckta över vilken disciplin lärarna hade på barnen. Treåringarna satt stilla och tysta i bänkarna, fick svara på frågor, prata i kör, stå stilla på led och rabbla namn på vilda djur samt fylla i stenciler (idag skulle vi måla alla vilda djur med blå krita och lämna de tama djuren omålade - ja, det var vilda djur-tema). Jag, som kämpat som en liten blå för att få mina 3åriga danselever att lära sig sitta stilla 30 sekunder i ring, kunde knappt tro mina ögon när jag såg hur disciplinerade banen var. Kanske måste det vara så när man är så få personal, eller kanske är det synen på pedagogik som är annorlunda här. Jag vet inte om jag gillar det, men grupperna fungerade i alla fall. Innan lunch fick barnen i alla fall en paus, då var det en timmas lek på gården och det var härligt att se! Vi åkte rutchkana, hoppade på bildäck, torkade snor och tårar, och så pratade vi om sånt som treåringar gillar att prata om: "fröken, vet du vad, hemma i mitt hus..där har jag.." eller "fröken, titta på mig.. titta vad jag kan". Det var härligt att höra att oavsett om vi är uppvuxna på en soptipp i Ecuador eller i trygga Sverige är det samma samtalsämnen vi gillar att dryfta med vår fröken.

Det var ett bra besök och det känns viktigt att med egna ögon få se hur Ulla-Britas frustration över soptippens misär utvecklat sig från idé till klädinsamling till ett välfungerande center. Det är lätt att se vad mycket denna insats betyder för kvinnorna och barnen, och hur det kan förändra deras framtid.
Kanske kommer vi tillbaks hit om några år, när vi har mer medicinsk kunskap i bagaget, det skulle vara roligt.

I Quito hann vi bara med ytterst lite turistande, det blev en tur upp på ett berg med utsikt över staden, samt en middag med David och Annie i gamla stan (A&D, tack för supertrevligt sällskap!). Quito är fint, rent, trevligt och vackert. Equador kan verkligen detdär med sophämtning/renhållning. Det är väldigt lite trafik. Staden känns trygg (enligt Annie är Quito den huvudstad i sydamerika med minst kriminalitet!). Staden är omgiven av många höga berg och det finns en vulkan i närheten man kan bestiga. Gamla stan har massa vackra kyrkor och fina hus från kolonialtiden. Med andra ord, en stad att komma tillbaka till, jag gillar den skarpt.

Men, återigen dags att åka. Vi satte oss på första morgonflyget till Guayaquil för att där ta nattbussen tillbaks till Lima. 31 svettiga timmar senare var vi hemma i La Residencia igen; hungriga, smutsiga och trötta.
Här har vi nu spenderat dagen på att bearbeta vår insamlade data från fältstudierna. Det tar tid och är ganska trist, men samtidigt tillfredsställande att se allt vårt slit komprimerat till siffror i ett excel-ark. Maja var som vanligt effektiv, trots att hon samtidigt räknade ner sekunderna till det som väntade: Henriks ankomst!

Vid sextiden dök så Henrik upp tillsammans med senior Rojjas, vår favvotaxichaufför. Hurra! Och denna gången kom även väskan fram (hurra igen!). Nu har vi firat med finmiddag och pisco sour i Miraflores. Imorgon bär det av till Cusco och vi alla ser fram emot berg och vandring!

Galápagos i bilder

Fem dagar i paradiset

Efter tre veckors intensivt jobb blev det en lucka i vart schema och vi upptackte plotsligt att vi hade en vecka ledigt! Sa snart vi landat i Lima och lastat av alla grejer pa universitetet akte vi till busstationen for att leta biljetter till Ecuador. Bussarna till Quito var fullbokade och vi kopte oss darfor varsin biljett till Guayaquil, lite langre soderut i Ecuador. Foljande dag hoppade vi pa bussen som skulle ta 29 timmar...

Narmre 48 timmar, tva natter ombord pa bussen, en trafikolycka, mangder av timmars vantetid pa busstation/ langs vagkanten, gedigna passkontroller och en dros filmer dubbade till spanska senare vaknar vi klockan 04.30 i Guayaquil. Vi ar sletna som fasen, luktar otroligt illa och har inte sovit ordentligt pa tva dygn. Vi har fatt hora att flygplatsen inte ligger sa langt ifran dar vi blivit avslappta, sa vi bestammer oss for att traska dit for att se om det finns nagra flygbiljetter till Quito. For just nu kan vi inte tanka oss nagot varre an att hoppa pa en ny buss.

Val ute pa flygplatsen rycks vi med i backpacker-andan och stundens hetta. Helt plotsligt star vi dar med varsin biljett till Galapagos-oarna i handen. Hade vi inte varit sa enormt slitna, buss-trotta och sugna pa en riktigt fin strand hade vi nog inte hamnat har. Men nu gar vi ombord pa ett flygplan som flyger 100 mil rakt ut i Stilla Havet. Vi kliver av planet i paradiset.

Galapagos-oarna ar verkligen fantastiska. Vi har bott pa en av oarna som heter Santa Cruz, och harifran gjort dagsutflykter. Det ar ett spackat schema att folja! Varje dag ringer klockan senast 06 och da far man rappa pa for att hinna gora sig iordning och kaka frukost innan avfard klockan 07. Pa dagsutflyjterna har vi besokt tva andra oar, San Cristobal och Isla Isabela. Dar har vi blivit runtvisade av guider och tittat pa flamingos, stora odlor och jatteskoldpaddor. Dessutom har vi snorklat med sjolejon och havsskoldpaddor. Det ar helt otroligt att djuren inte ar det minsta skygga for manniskor! Man kan ga sa nara som 2 meter utan att stora dem. Helt fantastiskt.

Igar var vi ute och dok! For Emelie var det dykpremiar och jag tror att hon fick blodad tand! For min del var det narmre 2 ar sedan jag dok senast, men efter en snabb repetition kandes det bra. Vi gjorde tva stycken dyk (Emelie hand i hand med dykinstruktoren) och sag rockor, skoldpaddor och massa revhajar. Tydligen hade vi aven ett par hammarhajar i sikte, men vi bada lyckades missa dessa -troligtvis bara genom att titta at fel hall for tillfallet. Dyken dokumenterades med film och foto- sa bildbevis kommer senare! Bilduppladdning kraver battre uppkoppling...

Imorgon flyger vi till Quito dar vi ska vara tva dagar. Forhoppningsvis blir det besok pa ett medicinskt center for kvinnor. Sedan ska vi ta oss tillbaka till Lima dar vi ska mota upp Henrik pa lordag! Jippi!!!

Motgångar i Desaguadero (Emelie bloggar)

Desaguadero, en stad vars namn det tog lång tid att lära sig uttala och ännu längre tog det att lära sig stava dess namn.. När vi åkte från Puno bad vi hotellet om tips på boende. "There are no good hotels in Desaguadero" fick vi som svar, och det visade sig stämma. Vi checkade in i ett råtthål, smutsigt och eländigt, men värst var lukten.
Varken jag eller Maja är sjåpiga, vi har båda varit med om smuts och dåliga hotellrum, vi står ut, men JLs ansikte fick en bister min som sen höll i sig under hela vistelsen.

Desaguadero ligger på 3850 moh, Cerro de Pasco på 4300 moh. Antingen har vi acklimatiserat oss, eller så är de 600 meterna som skiljer städerna åt avgörande för hur kroppen hanterar hypoxin. Ingen av oss led av höjden, så ingen huvudvärk eller matleda. Men kylan plågade oss fortfarande. Hotellet hade inget varmvatten och duschen hade fönster - utan glasruta. Som tidigare jobbade vi från tidig morgon till sen kväll. Vi satte klockan på 06.00, Maja gick upp och duschade medans jag själv låg kvar under mina fem yllefiltar och väntade på min tur. Emellanåt ekar förskräckta utrop från badrummet. Maja är ingen vekling, det är kallt! Under mina filtar vill jag bara blunda och somna om, allra minst gå upp och duscha. Men, vad gör man inte för att fullfölja uppdraget?:)

Innan vi ens kom hit har vi fått kämpa i motvind (eller mer rätt uttryckt: JL är den som fått ta största smällarna och den som legat sömnlös om nätterna). Kontakter som lovat hjälpa oss ändrar sig. Vi får börja om från början och leta kontakter. Uttröttande. Väl i Desaguadero fortsätter krånglet.
Allt verkade ju så bra vid första mötet; vi var välkomna, vi fick en litet skjul på gården vid det medicinska centret att hålla till i, det fanns lysrör i taket och ett eluttag för ström och det var allt vi behövde.

Jag är fortfarande rätt kass på att prata spanska, men jag förstår rätt bra. Jag, Maja, JL, sjukhuschefen och hans närmsta medarbetare sitter i möte, när det i en bisats framkommer att sjukhuschefen behöver en ny dator. JL översätter i dubbel bemärkelse "De vill ha lite pengar för material till sjukhuset som komepensation för att vi får låna lokalen - bomull, tvättsprit osv". Snällt menat med översättningen, JL vill inte att jag ska tappa ansiktet. Sjukhuschefen är dock inte blyg utan förtydligar: "Nej ingen bomull, en dator". Trots det kan jag först inte tro annat än att det är ett skämt. Såsmåningom kommer vi överens. Kan man få kvitto på mutor?

I Desaguadero bor Aymaraindiander, ättlingar till Inkafolket. Man vet väldigt lite om CMS i denna folkgrupp, men det sägs att de har mindre benägenhet att utveckla sjukdomen. Olyckligtvis, för vår skull, visade det sig stämma. I Cerro de Pasco kunde man med lätthet identifiera CMSfall under en promenad på marknaden, under vår tid i Desaguadero såg vi inte ett enda fall på stan.. Sjukhuset har haft 6 fall av CMS på 18 månader, då kan ni själva räkna hur lång tid det skulle ta för oss att samla in 50 case. Med vår massiva kampanj har vi lyckats hitta 7 case, men 7 är ju långt från 50. Vi har alltså 7 case och 50 kontroller, vi får se hur vi ska lösa detta. Om Aymaraindianerna har en skyddade gen eller om det är höjdskillnaden mellan CP och D som är den avgörande faktorn är frågan.

JL måste tillbaks till Lima för att undervisa och med de dåliga utsikterna att hitta fler case, tillsammans med den etiskt obekväma mut- situationen, har vi tillsammans bestämt oss för att avsluta fältstudien i D. Första fältstudien gick strålande, andra fältstudien var krångel från början till slut. Det är ju intressant att två identiska upplägg kan utfalla så motsatt.. men trist att inte allt går som en dans!

Vi packade ihop och drog mot Puno. Puno ligger vid Titicacasjön, världens högst belägna sjö, och i dagens strålande sol var det vackrare än vackrast! Vi tog med JL på en båttur till Islas flotantes, som är flytande vassöar (egentillverkade) på vilka Urofolket bosatt sig för några hundra år sedan för att undfly Incafolket. Incafoket har dött ut men Uros bor kvar på sina öar. Det är ca 50 st öar, inte särskilt stora, sisådär 10 hus på varje ö. Vassen är 3 meter tjock men sviktar under fötterna när man går iland. Sjön är 20 m djup, så öarna flyter verkligen. Häftigt att folk kan bo såhär!

Lima - Puno - Desaguadero

Hej Sverige.

Har ligger jag i min sang i Desaguadero pa den bolivianska gransen nedbaddad i en sovsack, fyra tacken, understall, pyjamas, mossa och houdini. Storsta problemet just nu ar att jag fryser om fingrarna nar jag skriver pa datorn. Vi ar alltsa tillbaka i kylan. Och i regnet.

Desaguadero ar ett litet peruanskt samhalle som ligger pa 3800 meters hojd precis intill gransen mot Bolivia. Det ar sa nara att vi nastan kan se skylten dar det star "Welcome to Bolivia!" fran vart fonster. Desaguadero verkar vara en liten stad dar ingen stannar langre tid an vad det tar att komma igenom passkontrollen. Troligtvis ar detta anledningen till det ytterst spartanska erbjudandet av hostel/hotell och restauranger. Nu har vi iallafall lyckats hitta ett acceptabelt boende och till lunch snokade vi reda pa lite ris och stekta agg. Dessutom kopte vi en stor pase sotade popcorn av en gammal dam. Sa nu ar magarna uppblasta.

Igar morse flog vi fran Lima till Puno som ar en fin stad som ligger precis intill Titicaca-sjon (varldens hogst belagna sjo tror jag). Dar gjorde vi ett besok pa Universitetet for att knyta kontakter och diskutera mojligheter att genomfora vart forskningsprojekt. Vi var beredda pa att mota mer problem an i Cerro de Pasco. Efter ett par timmars overlaggande, telefonsamtal, handskakningar och dunkningar i ryggen stod det klart att det basta for oss vore att fortsatta till Desaguadero. I Desaguadero finns det fler Aymaraindianer (som ju ar dem vi ar ute efter), samt ett medicinskt center dar vi skulle kunna halla till. Det lat ju inte sa dumt!

Sagt och gjort. Imorse akte vi darfor vidare till Desaguadero och har ar vi nu. Vi har besokt det medicinska centret, fatt ett rum dar vi kan halla till och moblerat detta. Vi har ocksa hunnit dela ut 400 flyers pa stan om var "Campana Medica Gratuita". Darfor hoppas vi pa stor tillstromning av patienter imorgon bitti! Vi har haft lite problem med sjukhusledningen da de inte vill att vi ska ge vara volontarer de 5 dollar som vi planerat. Istallet vill de att dessa pengar ska tillfalla deras medicinska center och mojliggora inkop av tex en dator. Vi far se imorgon hur det loser sig.

Forutom att vi fryser och ar trotta mar vi bra. Inga hoghojdssymptom denna gangen! Skont att slippa huvudvarken... Nu ar det dags att sova, imorgon hoppas vi pa mycket arbete. God natt!

Oväntat proffesorsmöte

Igár väntade vi halva dan pá att JL skulle höra av sig. Vi hade bestämt att ses under eftermiddagen, men tiden rann iväg för honom och vi skjöt upp det tills morgondagen. Sáledes fick vi ännu en ledig dag, och det var vi inte ledsna för. Vi har en hel del pappersarbete att syssla med och skulle just sätta igáng med detta när telefonen ringer. Det var Fabiola, rektorn, som ville träffa oss för en "quick chat" och för att stämma av hur det gátt för oss. "Om 20 minuter kommer min chaufför och hämtar upp er". Vi fick bráttom, in i duschen och fram med finkläder.

Det var ingen gammal opel som tutade utanför la residencia 20 min senare. Finaste bilen i Lima (var det en mercedes?, jag minns ej), AC, kostymklädd chaufför.
Proffessor Fabiolas kontor ligger i fina delen av stan, fint hus, stora grindar, vimlar av vakter.
Vi gick in och presenterade oss i entren, ombads sitta ner, fick vänta pá audiens. Det var verkligen en annan del av Lima än den vi sett tidigare som vi nu mötte.

Kontoret var vackert och Fabiola likasá! Det blev ett väldigt trevligt möte. Fabiola är vänlig, otrolig smart och páläst och har en pondus som inte är av denna värld. Vi snackade om projektet, väder och vind, om det peruanska köket, forskningspolitik, och fick höra det senaste om CMS och teorier om sjukdomen. Och sa blev vi serverade kaffe och kaka av kypare i vita skjortor. Vi var báda glada att vi tagit pá oss finkläder, det hade inte passat att komma dit i de vanliga trasorna. Tur att vi var hemma när hon ringde, och inte pá stan i shorts och linne.

Idag har vi sprungit igen! Vi har börjat morgonspringa, för att slippa värmen. Jag älskar ju botaniska parker, och Maja älskar att springa. Den perfekta morgonen är därför mánga varv i den vackra parken som ligger alldeles om hörnet frán där vi bor. Jag orkar hänga med fram till sista varvet, dá pausar jag i gräset och Maja spurtar ett varv. Det är underbara minuter för oss báda, fast pá olika sätt, och jag njuter av fágelkvitter och blomdoft. Bara ett irriterande moment - alla dessa människor (män!) som vill snacka. Jag har andan i halsen - konversationsomöjlig situation liksom. Och är det inte flirtande män sá är det frikyrkan som vill värva en svettig själ som mig.. Kanske bättre att springa för livet med Maja, tänker jag:)

Emelie gästbloggar:)

Vi är tillbaks i Lima, igár var första lediga dagen sedan vi kom hit, och det var som om all trötthet i världen drabbade mig pá en gáng.. Jag är sliten, báde fysiskt och helt utmattad i hjärnan efter den 1,5 vecka som gátt! Det är förvánande när man räknar dagarna, vi har bara varit här nágra dagar men det känns som det var väldig länge sedan vi ákte frán gbg.
Allt har fungerat sá mycket bättre än jag nágonsin hoppats pá! JL, som vi samarbetar med här i Lima, mötte oss pá flygplatsen. JL är 35 ár, biolog och forskar i höghojdsfysiologi i ett team som utöver honom bestár av de flesta av de biologer och läkare som forskar i ämnet. Hóghöjdsfysiologi och kroniska höghöjdssjukdomar är ju förvisso ett litet forskningsfält, men innan jag kom hit visste jag inte att det mesta faktiskt sker här. Det känns väldigt roligt och inspirerande att fá möjlighet att komma hit och bli välkomnad här, och jag blir ju lite starstruck av att fá hänga i labbet med dessa coola och duktiga människor!
Professorn i Oxford, som initierat várt projekt, är lite av en guru här, och att ha ett samarbete med honom öppnar mánga dörrar, och det är väldigt kul att kunna dra nytta av de möjligheter det ger!

Det är ingen här som ser oss som studenter, utan som medarbetare, och för projektet och dess utformning har vi helt fria händer. Vi frága om rád istället för att be om hjälp, det láter kanske inte som nágon stor skillnad, men efter alla ár som student är det en ovan situation. Det är grymt kul, lärorikt och utmanande:)


Várt projekt har en budget i kaffekassestorlek i jämfórelse med de projekt de annars sysslar med. I brist pá pengar som incitament fár vi hitta andra vägar, tänka utanfór boxen och kämpa lite hárdare. Ett litet exempel: Vi har haft svárt att rekrytera deltagare, eftersom vi bara har rád med 5 USD som kompensation, vanligtvis fár deltagare 20- 50 USD.. När folkströmmen sinade tryckte vi flyers, satte upp plakat pá stan "Kom och testa ditt Hb gratis". Pá torget lánade vi omelettförsäljarens megafon och sa detsamma,och vi har gjort radioreklam. "Sáhär har de aldrig gjort förut!" sa Justino, allt-i-allo pá forskningsstationen, men jag är ocksá säker pá att han gillade de galna svenska tjejjerna som drog med honom ut pá stan pá kvállarna för att dela ut flyers och snacka med folk!


CMS är en folksjukdom >2500 moh. Lufttrycket är lägre och följaktligen syrgaskoncentrationen. Pá grund av massa faktorer (ni fár googla:) kan man inte andas tillräckligt för att kompensera,och kroppen bildar fler röda blodkroppar som kompensation. Vid CMS är denna reaktion överdriven,och patienterna fár "för tjockt blod" och massa följder av detta: syrebrist (är blá!), andnöd, hjärtklappning, ödem, stora áderbrock, tinnitus, huvudvárk, yrsel, stickningar i händer och fötter osv. Senare fár de hjärtsvikt och det kan leda till döden. Statistiken är osäker, men ca15% av befolkningar pá hög höjd har CMS. Den yngsta patient jag träffat med svár CMS var bara 29 ár och det var tydligt vad mycket lidande sjukdomen fór med sig!!

Nu är vi alltsá tillbaka i Lima efter första fältstudien i Cerro de Pasco. Det är helt underbart att fá se solen, slippa frysa och att helt enkelt kunna andas ordentligt igen!! Veckan i CP var galen! Vi át acetazolamid profylaktiskt mot höjdsjuka och det funkade grymt bra de fórsta dagarna, men i takt med att veckan gick började problemen. Omojligt att sova, vaknade me dandnöd och en huvudvärk som inte var av denna värld. Just dá hade jag gladeligen amputerat huvudet om det vore mójligt! Ipren och panodil men omöjligt att somna om förrän dessa hjälpt, och dá var det redan morgon och patienterna knackade pá dörren.. Vi jobbade 7-22.Och sá var det pissekallt!!! Det är väldigt roligt att träffa patienterna, som är väldigt öppna, snälla, glada och har överseende med vár begränsade spanska. Dagens roligaste stund var nár jag eller Maja misslyckats fá en patient att genomföra en spirometri, fór d´hámtade vi JL för att be honom förklara för patienten pá bättre spanska. (Spirometri máter lungfunktionen och innebär att patienten ska blása i ett rör sá hárt och fort han kan, typ.) Hur somhelst, JL instruerar detta med passion! Tänk övertaggad sportkommentator/tjurfäkteren i sagan om Ferdinand sá fár ni en ganska bra bild. Han sprattlar med hela kroppen, skriker sá att huset skakar, tar i sá han blir blá, dunkar patienten uppmuntrande i ryggen när han instruerar. Det funkar! Men jag har sá svárt att hálla mig för skratt!! Jag máste ofta gá ut ur rummet, rusa in pá kontoret och skratta hejdlöst, bortom ásyn för patienterna!! Kanske är det syrebristen, men det är sá vansinnigt kul!!
JL är ocksá väldigt rolig pá ett annat sätt. Som jag skrev, acetazolamid minskar höjdsjukesymptomen. Det har inte sá mkt biverkningar, men gör att kolsyran i drycker bubblar upp i näsan (páverkar kolsyre/koldioxidbalansen).Det är ju inget stort problemfór mig och Maja, men JL däremot, vars näringsintag främst kommer frán sötade drycker, kan inte stá ut med detta. Sáledes tar han hellre en vansinnig huvudvärk än äventyrar sin cocacola. Denna mannen vet hur man prioriterar!! JL är en lustigkurre, men ocksá galet duktig biolog, ambitiós, och váldigt bra med patienterna, och vi är váldigt glada att ha honom med oss pá vára fältstudier!!

Trots det, efter nágra dagar bórjadedet kännas som big-brother, jag, Maja, JL och Justino isolerade pá 75m2 i ett kallt betonghus pá ett berg. Vi jobbade, jobbade, át lite bröd med sylt trots matleda, mádde illa, hade huvudvärk, jobbade, delade ut flyers, frös, drog samma trákiga skämt igen och skrattade, jobbade,försökte sova.. Inte sá konstigt vi är slitna nu va?:) Men det var kul nästan hela vägen, sista dan hade vi alla tre fátt nog och bara längtade tillbaks till Lima. Och när jag mótte mig själv i spegeln var det nágon slags blá váldnad som tittade tillbaka pá mig - blá av syrebrist och kyla matchat med mina lila pásar under ögonen, dá var det verkligen dags att áka, haha!!

Men nu är vi som sagt tillbaka i värmen, och tillbaks i "la residencia" dár vi bor. Grymt skönt!! Pá onsdag ska vi ut pá nästa fältstudie, till Puno. Hoppas pá mindre kyla!!!

Spottinsamling i Big Brother-stil

Antligen ar vi tillbaka i Lima och vi njuter av varmen, den syrerika luften och av att vara l-e-d-i-g-a. Idag tog vi sovmorgon och stack ut pa en joggingtur efter en kopp kaffe, banan och lite avokado. Det var otroligt skont att antligen fa anstranga sig fysiskt och bli svettig. Och jadrar vad svettiga vi blev! Men efter att ha frusit dygnet runt i en vecka sa har vi inte mage att klaga. Vi hittade iallafall en liten park dar ett varv var 1 km sa vi tog ett par varv dar. Resten av dagen kommer troligtvis att spenderas i horisontallage i solen.

Vara forsta dagar i Lima forra veckan besokte vi universitetet och forberedde var resa upp till Cerro de Pasco. Vi packade utrustning och provade material, sasom spirometrin (som anvands for att mata lungfunktion). Dessutom tranade vi in lite spanska fraser sa att vi skulle kunna instruera vara patienter i spirometrin, be dem att kla av sig och lagga sig ner for att ta ett EKG mm. Sedan satte vi oss i en fullpackad bil och drog upp mot bergen och Quechua-indianerna.



































Det ar svart att beskriva var vecka i Cerro de Pasco. Tank er kyla och 4-5 lager klader pa dygnet runt. Pa natterna vaknade vi av huvudvark och pa morgonen kompletterades huvudvarken med illamaende. Detta kunde till viss del avstyras med hjalp av Diamox, men da fick vi istallet parestesier i hander och fotter. Det var bara att valja vilket man foredrog. Dessutom var vi helt cyanotiska pa lappar, kinder och oron. Vi poxade drygt 80% hela veckan. Da ar man inte sa kaxig, och att halla andan for att lyssna pa nagons hjarta gjorde att vi blev tvungna att hyperventilera..

Sondag morgon korde vi iallafall igang vart arbete och det rullade in patienter i en strid strom. José Luis intervjuade patienterna och vi gjorde alla medicinska undersokningar och bestamde om patienten skulle fa vara med i var studie eller inte. Totalt har vi under veckan fatt drygt 220 patienter, varav vi har inkluderat 73 stycken i var studie. Vi hade hoppats pa att fa ihop 100 stycken i Cerro (50 sjuka och 50 friska), men sa blev det inte. Efter ett par dagar borjade det sina pa patienter, sa da gjorde vi ny reklam i form av flyers och affischer. Detta resulterade i en ny strom av patienter.

(Observera Houdini under lakarrocken)
























Vi bodde pa en forskningsstation dar vi hade lab, undersokningsrum och kok. Patienterna kom alltsa hem till oss och det var full rulle mellan klockan 07 och 22 varje dag. I snitt var vi utanfor forskningsstationen kanske en timme per dag, i ovrigt rorde vi oss fram och tillbaka i korridoren mellan labbet, undersokningsrummet, koket och vart sovrum. Det var en ratt surrealistisk situation och det enda som saknades var filmkameror och sa hade vi kunnat gora en ny Big Brother-produktion.

Nar vi fick en ny patient borjade vi med att mata Hb och darefter gick vi (om de hade Hb under 18 eller over 21) vidare med intervjuer och undersokningar. De flesta patienter var supertrevliga och tilltalade oss "Sí Doctora", "Grasisas, Doctora" eller "Claro, Doctora". Forutom undersokningar ville aven manga ha tips och rad, till exempel om vad de kunde gora for att sanka ett hogt Hb, eller om det var farligt att dricka for mycket alkohol eller ata for mycket fett. De var aven mycket nyfikna pa vilka vi var, varifran vi kom och varfor vi hamnat i Cerro de Pasco. Trots var knaggliga spanska funkade det faktiskt bra att kommunicera.
























Vantrummet


















Vi hann se oss lite om i stan, och besokte aven den gamla delen av staden dar gruvan ligger. Vi var de enda turisterna i stan och fick darfor mycket uppmarksamhet. Staden var ganska stor och bestod till storsta delen av mycket enkla hus. Det var inte mycket biltrafik, da de flesta inte agde nagon bil. Medelinkomsten var kanske 1000 soles/manad (knappt 3000sek). Trots fattigdom var det inte nagra problem for oss att knalla runt i stan, det kandes helt tryggt och sakert.

Till var hjalp i Cerro har vi haft "husvarden" Justino som har agerat dorrvakt vid patientanstormningarna, skott var disk och gatt arenden at oss. Som tack for hans hjalp kopte vi ett par presenter till honom, bland annat en tarta. Justino hade nog inte atit sa manga tartor i sina dar, for det behovdes en hel del instruktioner for att den skulle kunna skaras upp.

Efter en vecka i Cerro de Pasco var vi alla slutkorda och bestamde oss for att aka tillbaka till Lima. Vi behover ett par dagar har for att ta igen oss och borja organisera oss infor var resa till Puno. Dit flyger vi pa onsdag och da ar det Aymara-indianer som vi ska leta efter.













Sota barn

Justino och Emelie

Vardefull saliv

Brodbak pa marknaden

César och José Luis tillbaka i Lima