Haute Route 2010

Oändliga snötäckta bergsvidder dränkta i solsken, långa branta åk i kall nysnö och härliga 3-rättersmiddagar i gott sällskap var vad jag såg framför mig när planeringen av Haute Route, den klassiska skidleden mellan Chamonix och Zermatt, inleddes. Nu är det söndag morgon och dag 1 av vår veckolånga skidtur och jag har just blivit halvt ihjälklämd av puderkåta svenska säsongare i liftkön till i Grand Montets, lavinfaran är uppe i taket och det blåser och snöar. Att vi, om liften ens öppnar, ska ta oss längre än till mittstationen Lognan känns orealistiskt och att vi ska kunna påbörja Haute Route känns riktigt otroligt. Men, det är inte nattsvart.

Dag 1: Chamonix – Refuge d'Argentière
Om man inte har haft turen att uppleva liftköerna vid skidberget Grand Montets, Argentière, Chamonix dagen efter ett snöfall så har man aldrig sett en riktig kö. Det är helt hysteriskt. Svenska säsongare i gälla och vida skidkläder ger upp all form av blyghet (samt hyfs och fason) och stångas för sina liv för att komma in i den första kabinen samtidigt som den franska liftpersonalen desperat skriker ”Doucement! Doucement!!” (”Ta det lugnt!”). Men vem bryr sig om gapande fransmän när det finns orört puder liksom? No friends on a powder day, inte ens i liftkön.

I den här hysterin har alltså vi fem ex-ski-bums, denna vecka förklädda till skidalpinister, hamnat. Med tanke på att vi har Haute Route i sikte ser det inte särskilt lovande ut. För att försöka upprätthålla någon slags säkerhet har skidpatruller sprängt ner laviner hela morgonen och solen lyser med sin frånvaro. Vinden piskar på och med en halvtimmes mellanrum kommer utrop från personalen, -”mer nyheter om en halvtimme”.

Men så plötsligt händer det: spärrarna öppnas och vi släpps ombord på kabinliften! Kabinen tar oss upp till mittstationen Lognan, 1972 möh. Planen hade varit att fortsätta med ”Greken” upptill toppen, men idag finns inte en tillstymmelse till chans att toppliften öppnar. Efter lite övervägande drar vi därför på oss hudarna och börjar knata. Enligt den ursprungliga planen skulle vi ha sovit i Trient-stugan, men vi inser att vi inte kommer hinna dit utan toppliften. Desperata som vi är ringer vi därför till Argentière-stugan som efter lite övertalning ger oss fem personer tillåtelse att dela på tre sängar. Glada över att äntligen vara igång travar vi på i blåsten. Vägen upp till hyttan korsar den flacka Argentiére-glaciären och just här känns inte lavinfaran överhängande. Cirka fyra timmar och 800 höjdmeter senare är vi framme vid hyttan. På grund av vädret är det flera personer som inte dykt upp och vi får därför varsin säng att njuta av. Innan dess bjuds vi på middag och vi rekar inför morgondagen. Vi är äntligen på väg!

Dag 2: Argentière – Trient
Klockan 04.30 ringer väckarklockan. Vi tänder pannlamporna och smyger ut i köket där vi är de första att äta frukost, något som kommer bli ett återkommande inslag under resan. Väl medvetna om att gårdagen var något av en uppvärmning laddar vi för en rejäl dag med torrt bröd och marmelad (det finns egentligen inte mycket positivt att säga om den franska frukosten). Efter ett kort åk i skenet av pannlamporna är det dags att dra på hudarna och påbörja stigningen uppför Col du Chardonnet. Vi kommer dock inte särskilt långt innan vi tvingas sätta skidorna på ryggsäcken och fortsätta till fots uppåt. Det har kommit flera decimeter snö och det gäller att välja vägen upp med stor omsorg. När vi klarat av den första branten, via en lite besvärlig men förhållandevis säker morän, kan vi fortsätta på skidorna hela vägen upp till den allra sista biten upp till colen. Där drar jag på mig stegjärnen, mest bara för att testa dem och för att det är så roligt att ha riktigt bra grepp mot snön.

På andra sidan colen väntar en brant couloir på 45-50 grader. Vi misstänker förstås att lavinfaran är mycket hög, varpå Tomas knyter in sig och säkras uppifrån av Petter. Tomas gör en hoppsväng varpå hela facet släpper och all nyfallen snö är nere inom loppet av någon sekund. Brottkanten mäter flera decimeter. En riktig tankeställare om man nu trodde att man skulle kunna åka ifrån en lavin som de gör i skidfilmer. När den nya snön väl har släppt törs vi ta oss ner genom rännan mot Saleina-glaciären. De flesta av oss firar oss ner delar av couloiren, förutom Henrik som är siste man ut och kör som en riktig skidåkare (dvs utan rep). Ända till slutet av rännan där han tappar ena skidan och får fortsätta ner på en skida. Stilpoäng!

Nu har solen hittat fram och vi avnjuter en snabb lunch i värmen innan vi forsätter mot Fenêtre de Saleina som visar sig vara en sydsida som legat och värmts på ordentligt ett par timmar. Det känns inte helt riskfritt att ta sig upp för branten och även här lägger vi stor omsorg vid vägvalet samt att bara vara en person i riskzonen åt gången. Lyckligtvis går allting bra och på sen eftermiddag står vi på toppen av Fenêtre de Saleina. Därifrån är det ett kort flackt åk och en kortare stigning på hudar kvar till Trient-stugan på 3170 möh. Vi är de första att anlända till stugan och efter ca elva timmars hårt jobb blir jag väldigt populär när jag avslöjar att jag burit med mig närmre ett kilo lösgodis i ryggsäcken.

Dag 3: Trient – Bourg-St-Pierre
Det här är den absolut kortaste dagen på hela turen och det är därför ingen brådska iväg från Trient-hyttan, förutom att man inte vill passera under de lavinbelägna sluttningarna genom Arpette-dalen alltför sent på eftermiddagen. Vi ger oss iväg från stugan runt åtta på morgonen och skidar nerför glaciären i uppåkt men mjukt före. Efter en kort klättring med skidorna på ryggen upp till Col des Ecandies klickar vi i bindningarna igen och fortsätter nedåt. Början av åket bjuder på fin nysnö och en del glädjetjut hörs. Ju längre ner i dalen vi kommer, desto hårdare och mer skare blir det. Vi har iallafall tur i att det inte har varit alltför mycket vårvärme ännu, vilket gör att vi kan glida hela vägen ner till byn Champex. Från Champex tar vi en buss via Orsières där vi fyller på våra matförråd vidare till Bourg-St-Pierre som ligger på 1632 möh.

Vi är framme i Bourg redan runt lunch och under vår lediga eftermiddag passar vi på att vila, äta och träna lite glaciärräddning och annat matnyttigt. Rinnande vatten är också en lyx efter de minst sagt tilltagna priserna på en flaska vatten på berget. Eller vad sägs om ca 50 kr / liter? Återigen har vädret vänt sig emot oss och vi möter en grupp som försökt ta sig upp på berget under dagen, men tvingats vända om. Vi funderar därför över alternativa sysselsättningar om vi inte kommer kunna fortsätta nästa dag, kanske man skulle dra till Verbier och käka lyxmat resten av veckan?

Dag 4: Bourg-St-Pierre – Valsorey
Återigen ringer klockan 04.30 och vi smyger upp eftersom vi återigen är först upp ur sängarna. Det oroväckande vädret har blåst åt något annat håll och det är helt stjärnklart ute. Efter en ”stadig” frukost börjar vi knalla igenom byn i beckmörkret. Idag är det bara uppåt som gäller, 1500 höjdmeter närmare bestämt. Vi har ganska stora problem med att hitta rätt väg upp genom dalen och kan inte riktigt bestämma vilken sida av bäcken vi ska välja att gå på. Efter en del krångel är vi dock på rätt väg och stannar till för lunch. För att håna lättviktsnördarna i sällskapet har Håkan burit med sig en glasflaska med öl som han avnjuter under avundsjuka blickar.

Åtta timmar efter starten i Bourg når vi Valsorey-hyttan i snålblåst och snöfall. Valsorey-hyttan drivs av två fantastiskt trevliga och hjälpsamma kvinnor och under hela turen blir man bemött av personal som förtjänar alla möjliga utmärkelser för detta. Vi hinner spana in morgondagens face som ser brant och lite skräckinjagande ut. Vi får veta att ingen har kunnat passera detta de senaste tre dagarna pga vädret, men vi får också veta att morgondagens väderprognos är, just det, inte helt nattsvart. Kanske kommer vi vidare även imorgon. Efter ännu en fantastisk middag- allt smakar gott på berget- somnar vi som vanligt före klockan 21.

Dag 5: Valsorey – Chanrion
Vi vaknar tidigt och upptäcker att vi har sikt! Åtminstone lite grann. Förhoppningsvis tillräckligt. Vi är inte först att lämna stugan idag och får därför för omväxlings skull hjälp att spåra den första biten. När det är dags att byta till stegjärn och isyxa ber vi att få köra om den guidade franska gruppen som eventuellt är de långsammaste människor som någonsin har gått Haute Route. Det tar flera timmar att avverka de 600 höjdmetrarna upp till passet på 3662 meters höjd. Den allra sista biten består av en hängdriva av is och där får stegjärn och yxa bekänna färg.

Vi fortsätter tvärs över en glaciär och över ett ytterligare pass ner på Glacier du Mont Durand. Sikten har gradvis blivit sämre och sämre men vi hjälps åt ihop med guiden för den andra gruppen och hittar en säker väg ner mellan branta klippor. Ibland ser man en klippa eller sten, men största delen av tiden knallar vi rakt in i det vita med endast kompassen som vägvisare. Om ni någon gång varit i fjällvärlden och råkat ut för detta så vet ni vad jag pratar om. Enda sättet att veta vad som är upp eller ner är att ta ett steg och känna vart foten landar. Vägen ner över glaciären är lång, tröttande och väldigt kall. Cirka tio timmar efter att vi lämnat hyttan står vi på fast mark och får äntligen lite frystorkat till lunch. Det är nog den godaste pasta bolognese jag någonsin smakat! När vi fått lite mat i magen känns allt lite lättare igen och vi orkar gå de sista timmarna upp till hyttan.

Dag 6: Chanrion – Vignettes

Vi sover med alla fingrar och tår korsade i hopp om vackert väder för att kunna gå en liten extra sväng för att få ett fint åk idag. Den här gången är vädret med oss när vi vill och vi vaknar ännu en gång till en stjärnklar himmel! Vi drar på hudarna och går längs med Brenay-glaciären upp mot Pigne d'Arolla. Vi bestämmer oss för att ta vägen precis vänster om ett stort isfall och får på så sätt ta oss upp för ett exponerat face, till någras förtjusning och till andras förskräckelse. Pigne d'Arolla mäter 3772 möh och är ett klassiskt åk i Alperna, det är ett av få schweiziska berg dit det är tillåtet att flyga med helikopter och en vacker dag efter snöfall kryllar det av uppflugna människor här. Idag är det också en hel del folk på toppen, men alla har tagit sig dit av egen maskin.

Efter några obligatoriska toppfoton är vi flera i gruppen som är ivriga att avverka ett par höjdmeter nedåt, inte bara på grund av att vi älskar att åka skidor, men även på grund av höjdsjuka. Åket ner är ordentligt uppåkt, men snön är mjuk och vi njuter oss ned. Vi möts av Vignettes-hyttan som är en mäktig syn då stugan är placerad precis på kanten till ett flera hundra meter djupt stup. Ett ställe man inte vill tappa bort sig på en dimmig dag.

Vignettes-hyttan är den största hyttan på turen och rymmer 125 personer. Det är trots detta den hyttan som är svårast att boka plats i under turen, det gäller att vara ute i god tid. Frånvaron av den mysiga och genuina stämningen kompenseras av den fantastiska maten som får högsta betyg! Missa inte pannkakorna till frukosten!

Dag 7: Vignettes – Zermatt
Detta är den stora dagen på Haute Route, eller vad sägs om tre cols, sju glaciärer, 30 km i distans och 1200 höjdmeter uppåt. Dessutom tillryggaläggs ett fint antal höjdmeter även nedåt. Svårt att matcha den här dagsturen i alpina sammanhang alltså! Det gäller att ge sig iväg tidigt från hyttan för att hinna till det sista passet innan lunch för få optimal snö för nedfärd samt minimera lavinrisk. Sagt och gjort, vi sticker iväg tidigt och är helt inställda på att hålla tidsramarna och inte slöa. Fram med pannbenet! Henrik får äran att spåra upp till det första passet, men till det andra hinner folk från andra håll före oss. Pass nummer två är ganska brant och klurigt och man får hålla tungan rätt i munnen när man gör sina kick-turns. Efter ett kort åk ner till början på stigningen börjar vädret dra ihop sig. Med ovilja att ge upp hoppet om Zermatt drar vi på hudarna en sista gång och påbörjar turens sista stigning, som mäter 500 höjdmeter.

Tyvärr gör vädret inte alls som vi vill den här gången. Det dröjer inte länge innan vi befinner oss i total white-out. Vi stirrar ner i backen och följer spåret som leder oss uppåt och hoppas på att allt ska lösa sig när vi kommer upp till passet. När vi har 25-50 höjdmeter kvar till passet möter vi de två grupper som gått före oss. De har bestämt sig för att vända. Framför oss har vi tre stora glaciärer att korsa, enligt kartan mycket sprickfyllda sådana. Utan vare sig sikt eller några spår att följa känns detta som en otroligt dum idé. Vi bestämmer oss därför för att vända om vi också, vilket innebär att ta sig tillbaks över pass nummer två och skida ner över en snäll glaciär till byn Arolla. Detta är precis vad vi gör och ett par timmar senare sitter vi på Arollas lokala pizzeria med varsin pizza framför oss. Det känns som att vi har fattat rätt beslut och vi är otroligt nöjda med vår skidalpina vecka! Dessutom har vi redan hunnit börjat fila på nästa års skidtur, man kan ju till exempel göra en variant av Haute Route via St. Bernard-klostret...