Västgötaloppet, 43 km

Efter två dagars vila var det igår morse äntligen dags att och styra kosan mot Ulricehamn och Västgötaloppet! Henriks kusin Anders kom ner till oss redan i lördags och vi laddade tillsammans under lördagkvällen med vietnamesiska vårrullar och bärpaj. Mums!

När vi vaknade igår visade termometern på ganska många minusgrader och när vi svängde in på parkeringen vid Lassalyckans friluftsområde i Ulricehamn hade kvicksilvret krypit ner mot närmre 20 minus. Minusgrader plus lite vind och snöfall gjorde att vi klädde på oss lite mer än vanligt, något som vi inte ångrade under loppets gång.

Klockan 11 small startskottet och det var bara att ge sig iväg! Eller? Precis som i Vasan blev det smockfullt i starten och det gick inte undan precis. Det dröjde nog uppemot 10-15 kilometers åkning innan man helt kunde köra i sitt eget tempo. Trots lågt tempo tyckte jag att jag kände mig sliten framför allt i axlar redan efter ett par kilometer. Kan ha haft något att göra med att jag hade det lite bakhalt. Däremot kunde jag inte klaga på mitt glid och det jag missade i uppförsbackar tog jag igen nedförs och vid stakning. Den första milen gick nästan på en hel timme, inte bara för att det var trångt, jag tappade tempot och slöade till lite. Efter en mil vaknade jag dock till och satte fart.

Banan var mer kuperad än vad vi väntat oss; det var mycket upp och ner och många tvära svängar i skogen. En relativt lång bit av banan gick också över en golfbana; där blev det ganska kyligt i blåsten. Första varvet, som mätte 23km, gick lite segt för min del och när jag kom in för varvning hörde jag att jag hade täten precis bakom mig. Som tur var slapp jag bli varvad! Varv nummer två flöt på bra, jag hade inga större svackor utan kämpade bara på. Kände att jag hade mycket krafter kvar, antagligen pga att jag åkt så långsamt i början. De sista kilometrarna la jag in en ordentlig spurt, härligt att ha så pass mycket energi kvar!

För min del stannade klockan på 3 timmar och 43 min; killarna var cirka en halvtimme snabbare. Henrik spöade kusin Anders med drygt fyra minuter, så de var riktigt jämna! När vi satte oss i bilen för att åka tillbaka till Göteborg var vi alla tre nöjda med dagens insatser och kan definitivt tänka oss en repris något år!